Ännu en dag i värmens tid

Och det har resulterat i att vi har spenderat dagen på stranden igen, fast jag känner myrorna krypa i byxorna bara jag närmar mig badplatsen. Men fröken kaos är nöjd och glad och det gör mig glad.

Däremot så blev jag lite beklämd kanske utan någon som helst anledning. Jag satt på bryggan och tittade på när fröken kaos härjade vid strandkanten. Av någon anledning var det några lite större flickor som började komma närmare och närmare med sin luftmadrass och efter ett tag började de prata med mig. Efter att ha gått igenom vad alla inblandade heter, både i för och efternamn började en av flickorna (en femåring) att klättra och klänga på mig, hon ville i det närmaste in under mina kläder dvs min bikini och hon ville nästan inte släppa mig när en något svartsjuk liten fröken kaos kom för att befästa att jag minsann var hennes mamma.

Till slut hade jag hela skocken ungar, fyra till antalet runt mig och vi ägnade oss åt vattensplatter som fick resterande av badgästerna att titta både skeptiskt och med förundran i blicken. Men femåringen fortsatte vara nära. Märkte att hon var likadan mot kvinnan hon var där med, säkert ett av de andra barnens mamma. Kan inte låta bli att fundera över vad det är som gör att ett barn söker närhet och uppmärksamhet från totala främlingar på det här sättet. Det var nästan så det var otäckt så nära skulle hon vara.

Är det så att vi vuxna inte hinner med att ens ge våra barn det absolut nödvändigaste (bortsett från mat och kläder) närhet och kärlek?! Skrämmande tanke.

"Det bästa sättet att göra barn snälla är att göra dem lyckliga."

Oscar Wilde

Badgudar och badlik

När så sommaren når våra nordliga breddgrader slänger vi av oss kläderna och beter oss på ett rätt underligt sätt. Vi visar mer hud än nöden kräver i tid och otid. En sak att vi sitter i minimala badkläder på stranden men när jag går i affären betackar jag mig för att behöva titta in i ett blekfett hårigt bröst med "manboobs" som hänger likt taxöron över buken eller bli bländad av en stor gungande deg med en sträng av hår som letar sig ner i de kakigröna shortsen. Eller varför inte ett lite för litet linne på en lite för stor svettig kvinna.

Å dessutom kommer alla dessa underliga tatueringar fram, jag börjar faktiskt starkt överväga om jag verkligen ska göra min nu i höst. Blir riktigt avtänd när jag ser alla lejon, tribal, nallepuhar och annat folk sätter lite här och där. Jag hoppas ju verkligen att de har en tanke med att sätta till exempel nalle puh i svanken eller göra två tigerhuvuden mellan skulderbladen.

Satt på stranden i dag med fröken kaos och betraktade människorna omkring mig. Stora skränande flockar bleka varelser har letat sig fram och i släptåg har de horder av ungar i olika storlekar. Små bleka gallskrikande övertrötta varelser som kissar i vattenbrynet och slöa tonåringar som tittar under lugg på omgivningen med en utråkad min. Är det sånna här människor som man förväntas vara granne med så inser jag ju att jag inte kommer trivas i ett radhusområde, jag vill inte. Bäst att hitta den där lilla stugan mitt ute i skogen så jag kan få vara mitt mest perfekta jag utan en massa störande element

Det verkar vara idylliskt på ytan, de skrattar skämtar och tråkar varandra på en grannes rättmätiga sätt, familjerna lyser av härlig svensson idyll. Men några timmar senare, när man möter dem i den gråa vardagen (till exempel i matbutiken) hör man gabbet, gnället och ser tröttheten som smugit in i ögonen. Det har slagit mig att trots allt skämtande och skränande är det få som verkligen ler med hela ansiktet. Ögonen är oftast döda, tyvärr ser jag det även i min egen blick när jag ser mig i speglen. Med andra ord är det inte grönare på andra sidan även om det kan se ut så när man sitter och kisar i motljuset.

"Det finns inget mer sällsynt i världen än livet. De flesta människor existerar bara."

Oscar Wilde

Hyenor och masshysteri

För någon vecka sedan lyckades jag med konststycket att klampa i klaveret ordentligt. Istället för att hjälpa mig upp har nu traktens hyenor flockats som flugor kring en koskit och hjälper till att trycka mig ännu längre. Trots att jag inte är kvar på brottsplatsen fortsätter hyenorna att skvallra, hitta på och förvränga saker de tror sig veta.

Antingen har de så tråkiga liv eller så är det så oerhört spännande att någon de känner har gjort bort sig så kapitalt så de ser det som sin plikt att fortsätta ta vid och göra skadorna av det gjorda ännu värre.

Är det för att människan är ett flockdjur som det blir så här? Vårt beteende är instinktivt och vi jublar över möjligheten att ge omega-varelsen på tafsen så man själv håller sig på den säkra sidan. Trodde nog att människor är bättre än så, vi skryter ju med att vi är tänkande varelser. Men så fort möjligheten ges tar vår reptilhjärna över och vi hänfaller till djuriskt beteende vilket får till följd att vi mer än gärna sparkar på den som redan ligger.

"I självförebråelsen ligger en utsökt njutning. I och med att man klandrar sig själv, anser man att andra har förlorat rätten att klandra en."

Oscar Wilde

Valbarhet

Visst är det skönt att vara vuxen. Att få fatta sina egna beslut och vara den som bestämmer.

Men nu börjar åtminstone jag trötta på alla val som måste göras hela tiden, det känns liksom inte som man någonsin får ro. Ska jag eller ska jag inte byta lägenhet? Ska jag eller ska jag inte slänga ut älskaren till förmån för den nye? Ska jag eller ska jag inte våga satsa på den nye mannen i mitt liv? Ska jag eller ska jag inte byta arbete? Vad ska vi äta för middag? Ska vi ta en tripp på semestern eller inte?

Hell, man kan hålla på med det här i evigheter. Jag vill bara ha lite lugn och ro och tyvärr är det väl bara jag som kan ge mig den. Det är möjligt att jag komplicerar saker och ting lite väl mycket och att det är därför som jag tycker att det börjar bli lite för mycket val som ska göras.

Tur det finns musik, här behöver man inte välja man kan lyssna på både och, och ingen tycker illa om det. Blanda Madonna, Everlast, Daughtry, Kylie Minouge och Kat DeLuna utan att någon säger något om det. Varför är inte resten av livet så härligt enkelt.

Eller är det det???

Undrar hur det ska gå för mig nu när jag inte får sjunga på jobbet längre?! Inte musik heller för att göra det jobbiga uthärdigt.

"Det finns inget mer sällsynt i världen än livet. De flesta människor existerar bara."

Oscar Wilde

Mänskligt

Sitter här och försöker få någon struktur på mina tankar. Det känns som det just när jag ser en lösning i på ett problem, dyker upp ett nytt som gör det första problemet om inte olösligt så åtminstone väldigt mer komplicerat.

Det är två veckor sedan jag såg min dotter och ibland blir jag nästan rädd när jag upptäcker att jag inte tänkt på henne längtat efter henne på några dagar. Men samtidigt vet jag att jag stänger av, låter bli att tänka på henne just för att inte längtan och saknaden ska bli för stor, ohanterlig.

Nu när det bara är några timmar kvar innan jag ska få känna hennes doft, hennes små händer som klappar mig söker kontakt och höra hennes pladder. Nu börjar saknaden och jag mår nästan fysiskt illa av att inte få ha henne nära mig hela tiden. Men samtidigt kommer ångesten krypande, nu försvinner min frihet. Min egentid blir förpassad till kvällar då jag inte kan göra så mycket annat än sitta framför datorn och fundera.

Balansgången mellan mitt liv som mamma och mitt singelliv är alltid svårast vid bytena och det är med blandade känslor jag åker för att hämta henne. Men längtan är nog det som är störst men för att jag ska fortsätta fungera även när jag inte får vara nära henne förtränger jag den.

Hur gör man för att hitta balansen? Jag har nu levt som varannan veckas mamma i snart ett år och tyvärr har jag fortfarande inte hittat den rätta vägen. Det är fortfarande spänningar mellan mig och fadern, jag har ett boende jag inte riktigt är nöjd med och ett arbete som sätter hård press på min roll som mamma. Jag har inte hittat vägen att bolla alla dessa faktorer och börjar känna mig om inte utbränd så åtminstone väldigt dränerad på kraft.

Nu ska jag vara hemma med dotra i två veckor. Har haft ångest för detta i flera veckor, hur ska jag roa henne och mig? Hur ska jag få dagarna att gå? Än så länge är hon så pass liten att en liten utflykt till lekparken med lite picknick fungerar men sen... vad gör man när man är en bra förälder?!

Åker man flera gånger om året till Skansen? Lägger pedagogiska pussel och kladdar med fingerfärg? Om det är det som kännetecknar en bra förälder så kan jag lämna in på en gång. Får rysningar av Skansen, tycker mest synd om de stackars luggslitna djuren som går runt i betongbunkrar och dystra ut. Att göra utflykter till en liten skogsdunge är inte heller något som jag hoppar högt av gläjde av även om jag tycker om naturen men att bara sitta stilla blir jag rastlös av. Längtar tills hon blir större och vi verkligen kan "göra" saker. Nu fördriver vi tiden med att mest bara vara, vilket funkar för oss.

"Bakom glädje och skratt kan döljas ett rått, hårt och känslolöst temperament. Men bakom sorgen finns ingenting annat än sorg."

Oscar Wilde

Bloggbiten

Har insett att jag nog blivit bloggbiten trots allt. Bestämde mig i morse att börja blogga igen.

Har under de senaste dagarna dock blivit medveten om vilka faror som kan lura bakom ett till synes oskyldigt tidsfördriv.

Ett enda förlupet ord, en mening med lite för mycket känsla och en läsare som inte uppskattar det och du sitter ordentligt fastkilad med skägget i den berömda brevlådan.

Är det skrivna ordet verkligen värre än det sagda?!

Hur många har inte suttit vid fikabordet och sagt något om som kanske inte var riktigt passande, kritik mot företaget eller någon kollega eller vän?

Hur många har inte via telefon pratat med vänner och familj om något som hänt på ett företag, något som gjort en upprörd. Man spär inte på orden utan spyr ut allt i etern.

Det är nog många skulle jag gissa, nästan alla förutom jesus då kanske men eftersom inte många når upp till hans förmodade godhet så tror jag nog att nästan alla är en rätt korrekt gissning.

Det svåra i det är ju att ordet försvinner, det fastnar bara i minnet hos den som lyssnat, men att återge det ordagrant är nog få förunnat att kunna, i alla fall efter att några dagar kanske veckor gått. Men likförbenat kan minnet av känslan man fick när man hörde det sagda bita sig fast och göra någon arg, ledsen eller kanske glad. Fast ingen kan bevisa att det faktiskt sagts, skulle den som talat av någon anledning inte längre vilja kännas vid det uttalade orden är det svårt att bevisa något om inte någon varit förutseende och spelat in.

Har man däremot varit "dum" nog att skrivit samma sak på ett papper, en blogg eller någon annanstans där andra kan se det är det svårt att neka. Däremot är känslan när man läser den lika verklig som när man hör det. Jag kan bli arg, glad eller ledsen av det jag läser likväl som av det jag hör, men om ordet är skrivet kan jag läsa det om och om igen.

Det är väl det som är det farliga med en blogg, som dessutom ligger ute för allmän beskådning. Det du skriver kanske sant för ögonblicket ligger kvar även när du glömt att du skrivit det.

Du kan ju dock aldrig värja dig för hur den som läser det du skriver tolkar texten, något som du menar på ett sätt kan för någon annan te sig på ett helt annat. Vems är då skulden om den som läser blir arg, upprörd eller glad för det han/hon läser?! Bloggaren eller den som läser och tolkar?!

Oavsett det ger jag mig nu ut i cyberjymden igen med mina tankar och funderingar.

"Om en man är så fantasilös att han drar fram bevis för en lögn kan han lika gärna tala sanning med en gång"

Oscar Wilde