Däremot så blev jag lite beklämd kanske utan någon som helst anledning. Jag satt på bryggan och tittade på när fröken kaos härjade vid strandkanten. Av någon anledning var det några lite större flickor som började komma närmare och närmare med sin luftmadrass och efter ett tag började de prata med mig. Efter att ha gått igenom vad alla inblandade heter, både i för och efternamn började en av flickorna (en femåring) att klättra och klänga på mig, hon ville i det närmaste in under mina kläder dvs min bikini och hon ville nästan inte släppa mig när en något svartsjuk liten fröken kaos kom för att befästa att jag minsann var hennes mamma.
Till slut hade jag hela skocken ungar, fyra till antalet runt mig och vi ägnade oss åt vattensplatter som fick resterande av badgästerna att titta både skeptiskt och med förundran i blicken. Men femåringen fortsatte vara nära. Märkte att hon var likadan mot kvinnan hon var där med, säkert ett av de andra barnens mamma. Kan inte låta bli att fundera över vad det är som gör att ett barn söker närhet och uppmärksamhet från totala främlingar på det här sättet. Det var nästan så det var otäckt så nära skulle hon vara.
Är det så att vi vuxna inte hinner med att ens ge våra barn det absolut nödvändigaste (bortsett från mat och kläder) närhet och kärlek?! Skrämmande tanke.
"Det bästa sättet att göra barn snälla är att göra dem lyckliga."
Oscar Wilde
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar