En del av mina vänner verkar ha mylla i fickorna. De får ny bättre jobberbjudanden när de är mammalediga. De träffar männen i sina liv (dvs får det de vill ha och nöjer sig med) och hamnar på rätt plats vid rätt tillfälle.
Jag är ärligt glad för deras skull och inte avundsjuk (även om det kanske låter som det) men ibland kan jag undra över vad de gör rätt och vad jag gör fel. vad det är jag inte har klurat?Förväntar jag mig för mycket av livet, eller för lite?
Jag gör allt för att förändra mitt liv, söker jobb, utbildar mig men verkar aldrig hitta rätt. Hamnar på ett ställe, förstör det genom att bara var jag och hamnar återigen ute i kylan.
Fick precis veta att en barndomsvän efter år av väntan äntligen väntar barn. Hon är hög chef på ett känt företag, har precis köpt hus med mannen som nu även ska bli far till hennes barn.
Jag vet att lycka är tillfällig och hon har nog sina egna problem. Men återigen undrar jag vad jag gjorde fel.
Vad är det som gör att jag sitter ute på landet, arbetslös, singel. Ytterligare ett steg närmare att bli min mamma. något jag verkligen inte vill.
Budar för närvarande på en lägenhet jag tycker om. Men magkänslan säger mig att den andre som budar kommer att fortsätta ända tills vi passerat det jag tycker lägenheten är värld. Den är fin men i stort behov av renovering och nu pratar vi inte bara om att fixa nya tapeter utan det är renovering med stort R. Kommer också kosta skjortan.
Jag hade min plan att starta mitt företag och bli massör. Men dels insåg jag att det kanske inte var det jag ville göra på heltid men sen är det ju också så att det inte kommer bära sig själv det första taget och jag kan inte leva på luft. Även om jag kanske skulle må bra av det. Insåg också att jag för att kunna söka jobb som massör behövde bli certifierad och för det krävdes att man måste gå steg två. Alltså betalade jag in avgiften, nästan 17 tusen. Men eftersom man inte får ha a-kassa utan att begära det har jag skickat in ansökan till a-kassan. Dagarna går och helt plötsligt har kursen startat, jag har fortfarande inte fått besked och väljer då att inte gå kursen eftersom jag inte vill bli ersättningskyldig eller helt enkelt inte får någon a-kassa.
Att komma i kontakt med a-kassan är ju i stort sett omöjligt men tillslut får jag tag i en liten pojk, som upplyser mig om att jag måste prata med en handläggare. Men ingen är ju förstås ledig så han tar mitt nummer så de ska ringa upp. En dag senare ringer kvinnan upp och frågar vad det var jag ville. Lite spydigt och uttråkat så där. Jag upprepar mitt ärende och vi pratar lite om det. Sen som en liten bisak säger hon att ja den där utbildningen den har ju börjat. Ja säger jag men jag kunde ju inte börja eftersom jag inte vill riskera att inte få a-kassa. Då säger den spydiga "men du har fått din ansökan godkänd" som om det vore den mest naturliga saken i världen.
Som vanlig dödlig kan man ju då tycka att de kunde ha nämnt det i något av de brev de skickat till mig där de bett mig att komplettera mina handlingar. Men nä. Så nu sitter jag här, jag får tydligen plugga och uppbära a-kassa men kursen har redan börjat. Jag måste söka jobb för att ha råd att leva och för att banken i stort sett kräver det för att ge mig lån. Jag kan alltså inte plugga eftersom jag kanske måste sluta direkt om jag mot all förmodan får ett jobb innan sommaren.
Det är inte synd om mig, det finns de som har det mycket värre. Men det börjar kännas lite tröstlöst att hur man än vänder sig så har man arslet bak. Murphy måste ha bråda tider.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar