lördag, augusti 11, 2012

kattiska

Inland önskar jag att babblefish var något som fanns i var mans öra.


The Ittie Bittie knäppkatt har försökt berätta något för mig i en halvtimme.


Hon har mat.

Hon kan gå ut genom dem öppna ytterdörren.

Vi har kelat.


Lik förbannat sitter hon i dörren och jamar.


Kanske sur eftersom vi inte var hemma igår kväll och hon då gick miste om sin stund av soffmys. Eller så gillar hon inte målarfärgslukten.


Published with Blogger-droid v2.0.4

torsdag, augusti 09, 2012

Framtiden

Har sedan en tid tillbaka funderat på en läsplatta eftersom mina händer inte riktigt gillar det faktum att jag måste hålla i boken jag läser. Sen har den andra fördelar som påtalats av nära och kära. Man slipper göra plats för alla miljoner böcker man läser. Kollade runt lite på rekommendationer från Lupa och bestämde mig för att slå till. Drasuten älskar nya tekniska prylar så han gjorde inte mycket för att stoppa mig, tvärtom han hejade på så att jag även köpte extra minne (behöver det antagligen inte) och ett transportfodral (med läslampa) samt en adapter. Det var ett paketpris och blev billigare än om jag köpte bara läsplattan och fodralet. Så varför inte liksom.
Valde följande, Sony Läsplatta, och ser fram emot levereransen om några dagar.

Har även hittat ett ställe som jag hoppas ska vara så bra som det verkar när jag läser  på deras hemsida.

Välkommen till framtiden!

eller kanske inte


Funderar på att börja jogga.

Men jag vet inte. Efter mötet med sjukgymnasten igår som sa att en del människor inte är gjorda för att träna så börjar jag omvärdera mitt beslut.

I vilket fall som helst ska jag ta det lugnt tills min kropp mår bättre och sen får vi se vad jag hittar på,

exfaktorer


Vi har två exfaktor i familjen. Båda två driver oss till vansinne.

Drasutens exfaktor träffar vi tyvärr vid så kallade festliga tillfällen och tyvärr blir det lite för ofta för min smak.

Problemet är ju att de har gemensamma vänner och om Drasuten inte ska be sina vänner välja sida eller helt stå utan vänner så måste vi stå ut med henne. Det skulle väl vara okej om hon kunde uppföra sig. Men man vet aldrig med henne. Hon säger att hon  nu mår mycket bättre och det är ingen fara (hon säger förstås inte detta till oss utan till vännerna) men blir det jättekonstigt och spänt när hon får syn på undertecknad. Det är som att gå på glas när man träffar henne. Samtal flyter segt som sirap och man väger varje ord på vågen, eftersom man inte vet hur hon tänker tolka det man säger. Oftast tolkar hon det negativt och skickar fler sura miner i vår rikting.

Undertecknad blänger hon mest på. förstår inte hur kul det kan vara att sitta och stirra på mig, så snygg är jag ändå inte.

Mitt eget ex är en historia för sig. Oftast klarar jag mig undan att ha något med honom att göra. Vi har förstås de obligatoriska träffarna när vi lämnar resp hämtar Fr Kaos varannan helg. Men då är det mest snabbt effektivt byte av bil som gäller och sedan fortsätter man i sin egen värld.

Men ibland får jag lov att prata mer med honom och det går aldrig bra.

Senaste tiden har jag fått lov att prata med honom länge. Tyvärr.

Förra veckan fick jag ett brev från en stor matkedja där jag har kort. Jag trodde de var lite framåt och skickade ett nytt kort med tanke på att jag bytt namn. Men se så jag bedrog mig. I brevet fanns ett kort som tillhör min exfaktors fästmö.

Jag ringde företaget i fråga och undrade vad som hänt. Det visade sig att det extra kort jag skaffade till exfaktorn under vår tid tillsammans inte hade avregistreras. Nu när han skaffade ett nytt extrakort (i tron att det var hans konto) blev det ytterligare ett extra kort till mig eftersom jag är kontoinnehavare. Jag gjorde klart för dem att detta inte var okej och var något som skulle ha ordnats för fem år sedan. De beklagade att det gått som det gått och avlägsnade exfaktorn och hans fästmö från mitt konto. Jag meddelade exfaktorn om att jag fått kortet. Självklart ringde han och jag berättade vad som hänt. Vi la på och för min del var det hela utagerat.

Borde vetat bättre, nu satte cirkusen igång.

Han kunde minsann inte nöja sig med detta utan började själv göra en massa efterforskningar och minsann han hade handlat för jättemycket pengar och nu var den återbäringen kopplad till mig. Det kan man ju inte tolerera.

Han ringer företaget och är ARG och när han är arg så blir han otrevlig som fään. Han ringer till mig efteråt och svär och domderar. Så här får det inte gå till i och han ska minsann kontakta media. En tidning skulle älska att kasta sig över det här. Fråga mig inte hur en sån här historia på något sätt kan intressera någon annan än möjligen de inblandade (i typ fem minuter) men i exfaktorns värld är allt han gör och som händer honom riksnyheter.

Jag ringer upp matföretaget igen och pratar med samma stackars kvinna. Hon berättar att han fått ett presentkort på hälften av återbäringen eftersom de inte kan flytta det från mitt konto till hans. Bra så tycker jag. Sen får jag prata med någon högre chef som återigen beklagar det inträffade och säger att NU är vi separerade även hos dem. Det jag handlar ger mig återbäring och det de handlar ger dem återbäring, på ett eget återbäringskonto.

Jag ringer tillbaka till exfaktorn och han är fortfarande sur som ättika. Minsann ska han ha sina pengar, att det sedan rör sig om 74 kr totalt är ointressant, det är principen. Jag påpekar att han ju ska få ett presentkort och nu samlar de sina egna poäng.

Att detta uppdagades nu var dels att jag fick hem kortet men ockå att exfaktorn inte har använt kortet förrän i juni i år. Han handlar i vanliga fall på en annan matvaruaffär. Hur har detta hänt?

Jag vet att jag ringde företaget i fråga när vi separerade för fem år sedan, men ju mer jag tänker efter på saken desto mer övertygad är jag att det som hände efter det är följande. Företaget kunde inte ta bort extrakortet om det inte var innehavaren av extrakortet som ringde. Alltså ringde jag exfaktorn och upplyste om detta. Att sedan inbilla sig att han skulle komma ihåg en sådan meslig sak som att ringa angående detta är ju dumt och ny fem år senare är situationen som den är.

Detta är dock inget exfaktorn någonsin kommer att erkänna, tvärtom han kommer anse att det är företaget som missat för han ringde absolut. Orkar inte bråka. Det har inte hänt något, ekonomiskt och nu är problemet löst.

Men han är inte nöjd utan ska prata med en av kvällstidningarna för det här är minsann en intressant nyhet och en journalist skulle höra av sig till honom. Så om ni slår upp en av kvällstidningen här framöver kanske ni får se exfaktorn och hans fjälla sitta och se arga ut på ett upplag.

Har vi tur slipper vi.

Jag är glad att jag slipper honom i alla fall.

Önskar bara att jag även slapp dessa små historier.

Jag har inte berättat för honom att jag betalade hans tv-avgift i flera år pga att Radiotjänst gjort en miss. Tror inte att jag tänker göra det heller. Jag fick tillbaka pengarna och de skickade en lite saftigare faktura till honom (undrar vad han tänkte då) men orka ta hela den här cirkusen, det löste sig. Jag fick mina pengar tillbaka och betalar nu bara min egen tvavgift.

Nya äventyr väntar, lika säkert som amen i kyrkan. Det är bara att vänta, behöver inte mata honom med mer kvällstidningsmaterial.

onsdag, augusti 08, 2012

ett litet steg

Idag var det dags att träffa den sista avde fyra teammedlemmarna i rehabgruppen. Det var en sjukgymnast och jag hade gruvat mig för vilka typer av tester hon skulle utsätta mig för. Eftersom läkarens "milda" behandling gjorde slut på mina kraftreserver den dagen.
Jag fick gå i en korridor i fem minuter, upp och ner i en trappa i en minut, gå så fort jag kunde 20 meter, rita cirklar med båda armarna på en tavla så länge jag orkade. Flytta en tyngd från en hylla till en annan i minst två minuter, lyfta en back upp och ner, resa mig från en stol och sätta mig igen i ca en minut och gå upp och ner på en "pall" i 2 minuter. Saker som egentligen inte är varken svåra, jobbiga eller direkt ansträngande. Men shit va jobbigt.

Det var två saker som framträdde tydligt. En var att jag fick klara bevis på vad lite min kropp klarar innan det börjar göra ont. En gräns som jag oftast blundar för i vardagliga livet, skulle bli så väldigt många pauser annars och det kan jag ju inte tillåta mig själv. Men främst att jag ska lita på min kropp.

Jag har i ca 3 år haft en maxpuls som inte bara är hög utan även lätt-triggad. Den sätter igång vid minsta ansträngning utan att jag för den skull känner att jag är slut. Kroppen vill fortsätta och klarar det men hjärtat slår så fort och hårt att det är obehagligt och därför måste jag sluta. Blir andfådd och det är bara fruktansvärt jobbigt. Jag har försökt ta upp det här med läkare tidigare men bara fått till svar att jag är överviktig och otränad. Om jag går ner i vikt och börjar träna så kommer det bli bättre.

Sjukgymnasten i dag sa att jag varken har så dålig kondition eller är så överviktig att det skulle ge den här typen av besvär. Hon fick bevittna vilka besvär enklaste uppgift ger mig och sa att det här är inte helt normalt. Om det sedan är ytterligare ett fel eller bara en del av hela felprocessen som just nu råder i min kropp kunde hon inte avgöra men hon tyckte definitivt att det var något som måste utredas.

Det var otroligt skönt att få höra. Eftersom min magkänsla har sagt att det INTE beror på att jag har dålig kondis utan är något annat.

Sen får vi väl se vad resten av utredningen ger. Det är ju ändå FK som ska fatta besluten utifrån vad teamet har kommit fram till. Men jag har inte riktigt förstått vad det är som står på spel. En fortsatt sjukskrivning eller bara en utredning för att. Men det lär jag få svar på vad det lider.

Även om jag inte anser att allt löste sig när jag fick "diagnosen" fibromyalgi så måste jag erkänna att det känns fan så mycket lättare att ha något att sticka upp i fäjset på FK, läkare och andra som undrar. Det är inte bara jag som är en hypokondrisk klimakteriekossa utan det är faktiskt något som är vajkalle i kroppen. Att jag sedan kommer få leva med det resten av livet kan jag ta. Jag vill bara hitta en nivå där jag inte bara orkar gå upp på morgonen utan även kan hitta glädjen igen.

Vägen dit kommer antagligen inte vara rak. Den kommer ta tid att både hitta och sedan röja. Men det är i alla fall en riktning. Jag vet vart jag ska och det hjälper att hitta hjälpmedel att ta mig dit.

inte vad man skulle tro

Är 41 år. Har aldrig druckit kaffe.


Förrän nu. Helt plötsligt funkar det att dricka en kopp. Självklart med socker i. Dessutom en massa chokladpulver.


Men ändå, kaffe!?! Börjar tanten bli vuxen. Eller bara helt körd i huvudet.


Vilket som, gott är det...


Published with Blogger-droid v2.0.4

måndag, augusti 06, 2012

wopwop

Tredje mötet hos rehabutredningen idag. Träffade en läkare som efter en timmes "förhör" och lite undersökning konstaterade att jag kvalificerade mig för att få intogs fibromyalgi på mitt cv.


Förra veckan träffade jag en psykolog. En mager skata med tics. Hon skyllde allt på min barndom.


På onsdag ska jag träffa sjukgymnast och med tanke på hur jävligt jag har i kroppen efter läkarens milda undersökning bävar jag. Men den dagen den sorgen.


Först ska jag eventuellt ta mig igenom två kvällar med Drasutens exfaktor, något som jag inte ser fram mot. Varför gör jag det då kan man ju fråga sig? Gemensamma vänner är svaret. Antingen får vi annonsera efter nya bekanta att spela kort med eller så får vi helt enkelt leva med onda blickar, sura miner och stela situationer. Om vi inte helt ska förvandlas till enslingar har vi i dagsläget inte mycket att välja på.


Published with Blogger-droid v2.0.4