karlar!!!

Det här är Drasutens vänstra lår.

Det som började som en "finne" har nu antagit en oroande dimension.

Men Drasuten envisas med att påstå att det inte är några problem.

Eller hur?!

Han har en till på ena kinden.

Undertecknad skickade iväg honom till akuten.

Karlar alltså...

Published with Blogger-droid v2.0.4

tredje

Köpte även ett bokstöd.

Även om min läsplatta inte är tung klarar inte mina händer av det.

Men nu ska det läsas i båd soffa och säng.

Published with Blogger-droid v2.0.4

andra

Den andra roliga saken är denna roliga krok.

Den är till för att öppna konservburkar

Published with Blogger-droid v2.0.4

ge efter shopping

Jag åkte till en butik med hjälpmedel för handikappade.

Man kan shoppa loss rejält i en sån affär också utan större problem.

Den här kniven fick följa med hem och även om det suger att behöva den, så är det en som otrolig skillnad.

Värt vart enda öre.

Published with Blogger-droid v2.0.4

Tidsfördriv

 Ska villigt erkänna att jag inte var speciellt imponerad av min läsplatta de första två böckerna jag tog mig igenom.

Tyckte att det var svårt att få in rätta känslan när jag inte kände boken, såg hur mycket jag läst och hur mycket jag har kvar. Fick liksom ingen känsla för boken. Att sitta och bläddra var och varannan sekund gjorde mig också irriterad.

Nu har jag läst min senaste bok på 859 sidor. Har inte kunnat släppa den och inget har retat mig (annat än vissa saker i boken). Så jag har dragit slutsatsen att det beror på vilken bok jag läser. Hur engagerad den får mig.

Vilken bok jag läste?

Hungerspelen. Just det. Boken som ligger bakom filmen (som det kommer ta många år innan jag ser). Och den var bra. Väldigt bra.

Nu måste jag försöka hitta fler lika bra böcker, för jag har kunnat sitta still och bara varit i flera dagar. Precis sånt som min kropp gillar.

Därmot har jag fortfarande problem med att hålla i boken flåt läsplattan. Så idag när jag varit hos min chef och pratat lön ska jag ta mig förbi hjälpmedelsbutiken som ligger bredvid.

Kommer kanske hem med ett bokstöd.

Men först ut och hitta nya böcker. Dessutom har jag upptäckt att jag kan låna böcker på biblioteket. Så förra veckan var det undertecknad som stack iväg och fixade ett bibliotekskort. Wow, jag, som aldrig gillat att låna på biblioteket eftersom jag då måste skiljas från min nyfunne vän (bra eller dålig) och dessutom dela den med en massa andra typer, tänker nu låna böcker. Jag börjar bli gammal. Eller ska jag vara positiv och säga... jag börjar bli förståndig!?!

Ny vecka - nya möjligheter

I går var jag hos tillbaka på rehabavdelningen på Danderyd för att få höra den samlade bedömningen av mig. Blev rätt nedstämd men samtidigt glad. Svårt att beskriva. Men att få se mina tillkortakommanden svart på vitt var en ögon-öppnare av dess like. Nu kan jag inte längre blunda för att min kropp har svikit mig (eller jag den).

Diagnosen eller ska jag säga diagnoserna blev: Cervikobrakialt syndrom höger sida (smärtan i nacke och höger arm förklaras av detta), Fibromyalgi och Panikångestattacker och depression.

-------------------- sammanfattningen i utredningen---------------------

* Inlärningssvvåriheter i intervju, formulär och minnestest (korttidsminne som då antas nedätta förmågan lära nya saker).
* Svårighet fullfölja integerad handling, tolkas som svårighet förstå uppgift.
* Bristande ummärksamhet i prov och intervju
* Svårighet att fokusera
* Svårighet att hanera parallella tankeprocesser effektivt
* Svårigheter att initiera och genomföra/slutföra aktiviteter - dysexekutivitet
* Uttalad sviktande förmåga vid stress och psykologiska krav
* Svårigheter att sitta länge pga smärta
* Nedsatt finmotorik pga domningar
* Nedsatt kraft och behov att byta grepp, fumlighet, tendens att tappa saker

Möjligheter till behandling och rehabilitering kan inte sägas vara uttömda och skulle sannolikt öka förutsättningarna för en i längden hållbar arbetsåtergång.
----------------------------------------------------------------------------------

Jo men tack!

Antar att jag ska vara glad att jag misslyckades så katastrofalt på alla tester. Men för självkänslan är det ju inte direkt någon hit.

Nu är det bara att vänta tills FK hör av sig för att veta vad de tycker om mina förutsättningar. Ska inte träffa min läkare förrän den 9e nästa månad och han brukar inte kunna stilla min oro ändå.

Önskar jag hade någon som kunde hjälpa mig hitta vägen. Någon som kunde visa vilka alternativ som finns och vad som kan tänkas hända om jag slår in på någon.

Det är knappt jag vågar uttala orden högt, det är ju förbjudet att känna så, men jag skulle nog helst se att jag inte behöver arbeta igen. Jag känner mig varken stark kroppsligt eller mentalt för att klara av det. Vilket skrämmer mig.

Samtidigt undrar jag om det finns hjälp att få att se saker positivare. Så att jag kanske ser fram emot att få gå till jobbet igen. Även om min kropp kanske inte kommer orka jobba heltid så åtminstonde lite ibland. Men vilka arbeten finns det som kan ha någon som arbetar en dag och sedan ligger hemma och "tar igen sig" resten av veckan?! Jag kan ju säga att jag skulle tveka länge att anställa någon sån om jag vore arbetsgivare.

Apropå arbetsgivare så ska jag senare i eftermiddag träffa min chef. Vi ska ha lönesamtal. Fråga inte varför. Men jag antar att de måste göra så trots allt.

Helgnöje

Helgen blev härlig men smärtsam.

Lördagen fylldes av hojåkande och tillhörande lunch med Drasuten. Tatueringsmässe-besök, också med Drasuten samt två av hans polare som jag tidigare aldrig träffat. Det var kul men mässan i sig rätt tråkig. Att gå och titta på när folk blir tatuerade, trängas med en massa människor i en varm och svettig lokal utan luft kanske inte ter sig som det roligaste men med trevligt sällskap funkar det ändå på något sätt.

På kvällen var det sedan återträff med gamla gymnasieklassen. 10 glada fd studenter av 30 dök upp (med mig var vi faktiskt 11) och det var trots att jag hade vissa betänkligheter mot att gå dit otroligt kul att se dem.

Samtidigt är det tragiskt att se att vissa människor tyvärr inte verkar ha lärt sig något på de 22 år som gått sedan vi slängde våra mössor högt i skyn och sprang in i framtiden. Tryggt men skrämmande. Jag fick reda på att jag verkligen hade förändrats sedan gymnasiet. Ja, sa jag glatt jag är tjockare. Men det var tydligen inte det min fd klasskamrat tänkte på. Nä det var snarare det faktum att jag faktiskt var där som var det otroliga?!?!? Han hävdade att jag inte var med på sådana här tillställningar tidigare, men när jag överbevisat honom flera gånger lutade han sig fundersamt tillbaka mot soffryggen och tittade skeptiskt på mig. Som tur var dök något annat upp som distraherade honom och hans uppmärksamhet riktades åt ett annat håll.

Söndagen blev lat. Dagen efter har fått en helt annan innebörd. Nu är jag helt körd i kroppen, trött och hängig. Men inte på grund av alkohol (inte för att det varit något stort inslag tidigare heller) men nu är det min kropp som helt enkelt inte klarar av att ha roligt längre. Så jag och Drasuten tillbringade dagen i soffan.

 

Mitt humör går upp och ner, känner mig fortfarande väldigt osäker på hur framtiden ska bli. Måste jag börja arbeta, ska jag bli utkastad till AF istället för att stå under FKs krassa vingar. Vet inte om det är bättre eller sämre. Det enda jag vet är att det stressar mig att inte veta. Samtidigt vet jag inte om oron inför framtiden är en del av hela bilden av depressionen (som jag tydligen har) och fibromyalgin (som jag definitivt har)

 

Får se när FK hör av sig vad som kommer härnäst.