Insikter

Idag, sista dan, tittade vi på ett hus. Självklart gillade vi det båda två. Det fanns stor potential och området var trevligt. 

Men det var mycket dom behövde fixas innan vi skulle vara nöjda och prislappen var tillräckligt hög ändå. 

Vi har pratat om detta. Stött och blött saken och jag har kommit fram till den tråkiga slutsatsen att jag kan glömma det här. I alla fall i några år framöver. Jag har helt enkelt inte råd. 

Även om jag skulle få min mormor farbror anka att hjälpa till så har jag som sjukskriven inte den ekonomi som krävd. 

Dessutom klarar varken min eller Drasutens kroppar av att ha två hus med allt vad det innebär. Vi måste först se om vårt vardagsboende. Sen kan vi se om ett landställe kan vara något för oss. 

Nu ska vi lämna ön, det känns som vanligt vemodigt. Men samtidigt vill jag hem, slippa campinglivet (som verkligen inte är en avkoppling) och ha mina saker omkring mig. Samtidigt vet jag att jag kommer börja längta bort. 

Måste lära mig att hålla mina tankar i schack. Och jag måste ha ett jobb. 

Känns lika omöjligt att uppnå båda. 

Realismen suger hårt. Men hoppas kan man...

Många skyltar är det

Idag tittade vi på ett nytt hus, som dessutom var granne med villa-ville-kullahuset. Här hade de dock kostat påstig att modernisera. Inget för oss. Dessutom låg huset precis granne med en stor bondgård med massor med kor. Kan säga att det verkligen luktade land.

Det är inte bara på södra ön som till-salu-skyltarna duggar tätt. Även resten av Öijn är till salu. Det står en skylt i var och varannan buske.

Imorn ska vi titta på lite annorlunda hus, jämfört med de tidigare. Vi har redan tittat förbi området och jag tror inte heller det här kommer få det att kittla någonstans.

Ärligt vet jag inte riktigt vad jag vill ha. Det måste kännas rätt helt enkelt. Ha potential, vara charmigt utan att för den skull vara rivningsfärdigt och det får inte vara för mycket modernt eller gammalt.  Alltså helt omöjligt att hitta.

Har dessutom börjat rannsaka skälet till varför jag så desperat vill hitta min fristad. Ska nog vänta både en och annan sekund innan jag fattar några beslut.

Jag vill ha ett landställe och helst ska det ligga på Öijn. Men jag ska nog ordna upp en hel del andra saker först. Och då pratar jag inte pengar utan mitt liv i stort. Jag kan inte packa och dra vidare bara för att det är stökigt och jobbigt på en plats. Jag kommer i kapp iallafall fall.

Ska njuta av sista dagen på ön, utan några andra tankar. Bara vara i nuet. Få se hur bra det går, är ju inte direkt känd för att kunna stanna kvar i tankarna.

Betraktelser

Från ett bilfönster skulle man kunna säga. Vi åker mycket bil. Det är då ett som är säkert. Öijn är inte så stor men om man envisas med att man ska se HELA ön, då blir det åka av.

Vi var upp till Fårö, och efter en timmes  köande kom vi över. Vi åt lunch och sen tog vi oss till de obligatoriska raukfälten. På det första fältet parkerade vi bilen en bit bort. Undertecknad tyckte att jyckarna skulle få röra lite på sig. Det kan man väl säga att vi alla fick. Efter drygt en och en halvtimmes knatande på kalkstensstrand under en obarmhärtig sol hade vi sett raukarna, får och en massa enar.

När vi sett detta åkte vi vidare men stannade inte på de övriga fälten utan nöjde oss med att se från bilfönstret, har du sett ett raukfält har du sett dem alla. Vi drog vidare och efter en lite kortare kötid var vi tillbaka på huvudön. Vi hastade till ett litet samhälle där det var en visning av ett hus. Vi hann it och fick se ett villa-ville-kulla inspirerat hus. Allting lutade åt alla håll och kanter, samtidigt.

Det är kul att titta, annars vet man ju inte vad an vill ha. Och vad man inte vill ha. Tomten vi har kikat på åkte vi förbi när vi ändå var där. Total besvikelse. Så den är avskriven.

Imorgon ska vi titta på ett annat hus och på lördag ytterligare ett.

Vi är rätt överens om vad vi tycker är viktigt. Men i skrivandes stund har jag tappat geisten. Jag vet inte vad jag vill ha eller vad jag letar efter?! Då är det svårt att tillfredsställa sina önskningar.

Jag tycker fortfarande om Öijn. Så mycket vet jag.

Jag vet också att min kropp inte uppskattar att sitta i bil och gå så mycket som vi gör. Den protesterar och jag ignorerar. Undrar vem av oss som vinner?

På gång

Efter några timmars sömn har vi nu fått ordning på livet. 

Vi har lämnat den temporära campingplatsen, parkeringen utanför bilhandlare som tittade mycket på oss. Efter ett samtal till campingen visade det sig att turen var på vår sida, ingen stod på vår plats så visst fick vi komma tidigare. Egentligen är det incheckning tidigast kl 15, men som sagt vi hade tur. Vi begav oss av och nu strax innan 15 är allt på plats och vi sitter och slappar. 

Vi pratade lite om varför vi blev putt och nu börjar vi närma oss normalläge. 

Jag är för känslig för stämningar och förändringar i stämningen för att det ska vara bra. Att jag sedan lever med en man som inte gör trötthet särskilt bra och då blir en mussla funkar sisådär. 

Men vi jobbar på det. Att kommunicera mera.

På plats

Skulle kunna säga äntligen. 

Men tyvärr är humöret just nu i botten. Att resa på natten tar fram det sämsta hos folk. 

Vi anlände Öijn vid 2.45 men innan vi kommit av båten hade kl passerat tre rejält och vi var båda trötta och irriterade. 

Vi möttes av en full rastplats, som skulle tjänat som nattuppställning.  Eller full och full. Den var full av idioter som inte parkerat smart vilket gjorde att vårt ekipage som mycket väl skulle fått plats nu gick leta efter något nytt...

Det blev en parkering! Inte hjälpte det humöret heller att det blåste utav attan. Något Drasuten inte var sen att klaga på. 

Plötsligt var inte Öijn värd många ören. Jag blev arg men mest ledsen. Tyvärr visst jag inte det utan blir mest arg. Inte en bra kombo. Vi spottade och fräste lite innan vi utmattat föll i sömn. 

Får se hur dagen artar sig. Är vädret en indikation så blir det mulet mest hela dagen.

Hemma bra...

Nu har vi varit hemma i sedan i måndags eftermiddag. Vi har hunnit smälta alla intryck och upplevelser. Tvätta upp allt och även tagit tag i småprojekt hemma. Vi har hunnit njuta av den egenodlade gurkan och lite annat som växt upp under vår frånvaro.

Inget har fått oss att ändra inställning till campinglivet eller rättare sagt livet på en camping.

Men som tur är fungerar förträngningsmekanismerna och vi är därför redo att ge oss ut på nya äventyr.

Husvagnen ska med.

Till Öijn. Om jag ens ska försöka övertala min kära mormor att investera i en tomt måste jag vara helt övertygad om att det är där, på Öijn som jag vill vara. Så på måndag drar vi för fem dagars semester.

Camping är bokad och vi har bestämt oss för att verkligen se hela ön. Drasuten har inte riktigt varit där sedan han blev vuxen och när vi var där sist såg han bara banan och stugan vi bodde i.

Sen vill vi titta ordentligt på tomten, eventuellt hitta andra ställen vi kan tänka oss. Så vi verkligen vet.

Även om min ekonomi definitivt inte är den bästa så tar jag gärna av mina sparpengar för att få uppleva Öijn igen. Och får ytterligare en chans att komma bort på äventyr med min älskade make. Det är trots allt här och nu man lever. Vad som händer om ett eller flera år kan man inta veta och även om man ska se till sitt framtida-jags liv är det viktigt att också se till att nu-jaget mår bra.

Så Gotland here we come, i en liten husvagn från Hell.

Livet på landet

Nu har vi varit ute i snart en vecka, Drasuten och undertecknad. Vi är rörande överens om att livet i husvagnen funkar bra, det gäller bara att vara organiserad. Det är kul att se saker och nya platser.

Men livet på campingen blir inte bättre för att anläggningen har många eller inga stjärnor. Det är trångt, människor är fortfarande inte mer än människor och föräldrar på semester är inte roliga alls.

Lugnet jag känner när jag kommer till Öijn infinner sig inte, även om vi hittar små smultronställen. Däremot inser jag att jag nog trots allt försöker fly från vardagen. Det ärdet som gör att jag så förtvivlat gärna vill hitta min plats.

Men en sak vet jag. Den är inte på en camping iallafall!