Framsteg och bakslag

Min lilla stora tjej, fr kaos, fyller 12 om en månad. I tisdags fick hon sin första mens. Hon har tagit det bra och inte haft större problem. Hon var med på gympan, men ville inte duscha i skolan vilket är okej eftersom det är sista lektionen. 

Hon berättade för sin nuvarande bästis och det kändes bra. Så jag är oändligt stolt över vilken fantastisk dotter jag har fått. 

Men idag skulle hon så till faderen. Hon bad mig ringa och berätta för honom att hon fått mens för hon kände sig obekväm att prata med honom. Sagt och gjort. Han lovade att han skulle fixa bindor till henne så det fanns när hon kom. Eller hur. 

Funkade så där. Fr kaos överlämnades kl 15.30 och kl 18.05 ringer fadern och är tokstressad. Han är i affärn nu och ska köpa bindor men dom har inte de jag skickade bild på till honom. Det var bara en massa vingar och odouer controll och jadajadajada... Enligt honom finns det inte bindor utan vingar att uppbringa i hela långt-bort-i-fan. Efter några minuter gav han upp och vi la på. Men han gjorde tydligen ytterligare ett misslyckat försök, han ringde igen (lät telefonsvararen ta det) och ylade om att han minsann inte hade tid med det här. 

Jag kände bara, jag orkar inte. Turligt nog hade jag sagt åt fr kaos att ta med sig några bindor utifallatt (känner mina halta löss på gången) så hon klarar sig till på söndag. Sen har vi en månad på oss till nästa blodiga drabbning. 

Alla dessa val

Fyra hissar (fick bara ned två eftersom det stod folk runt omkring) som alla är på väg åt samma håll. Och det är inte åt det hållet där jag befinner mig. 

Så var det dags

Idag är det dags för första mötet på ADHD-mottagningen. Ett möte jag väntat på i över ett år. Tur man inte har några problem. 

Tiden flyger...

.... i väg när man har roligt.

Inser att det är ett tag sedan jag uppdaterade  bloggen, *hostar av dammet som yr när jag bläddrar bland inläggen* så här kommer en snabb *harkel* uppdatering.

Mor är nu installerad på sitt nya boende, efter omständigheterna verkar det fungera bra. Hon är tyvärr alldeles för klar i knoppen så hon är deppig över att hon är dement, deppig över att hon inte får flytta hem igen och arg på de andra dementa tanterna eftersom de beter sig underligt. Så hon hatar alla. Men men... det är som det är och det är det bästa för henne. Sen kan man ju ha synpunkter på demensboenden men det är en helt annan diskussion.

Lägenheten är tömt, vi ägnade två dagar av mellandagarna till att tömma det sista och sedan kom städfirman och städade. Därefter fick mäklaren göra sitt jobb och han lyckades över förväntan. En visning och det blev budgivning. I mars *håller tummarna* är det kontraktsskrivning och nyckelöverlämnande och jag kan äntligen lägga detta bakom mig.

Fadern lever och har hälsan, så gott man kan ha med en elakartad aggressiv tumör som växer så det knakar i hjärnan. Han kör nu både cellgifter och strålning för att förlänga livet lite till. Tydligen ska han och familjen åka till paradisön om några veckor och njuta av livet i värmen. Systeryster ska också dit.

Ego rumlar fortfarande runt och försöker få fotfäste någonstans. I december blev jag kontaktad av en person som erbjöd mig arbete. Jag skulle transkribera ljudfiler hemifrån ca 10 timmar i veckan. Stort glädjeskutt och genast sa jag upp mig från min arbetsträningsplats på seconhand butiken. Detta för att jag skulle kunna köra 25 % i mitt eget företag. I januari ramlade arbetena in och det kändes som jag trots allt kanske kunde hitta mitt här i livet. Men sedan kom kallduschen, människan i andra änden hade inga pengar att betala mig för. Så då var det enkelt, inga mer jobb. Hon får jobba på och antagligen bedra andra godtrogna personer. Så nu sitter jag här och försöker arbeta i ett företag som inte har några kunder, så det gäller att antingen ro hela skutan i land och satsa på detta eller kantra och se om sjöräddningen kommer och plockar upp mig.

FK har i stort sett bestämt sig för att det inte finns några skäl till att jag inte skulle kunna arbeta 100 %. Detta trots att jag har en hel bibel som säger just det motsatta. Ego kan inte jobba mer än kanske 10-12  timmar i veckan på rätt ställe vill säga. Och rätt ställe är svårt att hitta. Läkaren jag bytte till visade sig inte vara så mycket bättre än Dr Barsk och skriver inte "tillräckligt" bra intyg för att en förlängning av min sjukskrivning skulle gå att godkänna. Så jag väntar bara på den slutgiltiga domen, pappret med allt svart på vitt. Kommer väl i dag, alla jävliga meddelanden kommer på fredagar.

Men då är jag redo att kasta mig in genom nästa dörr, på måndag. Idag ska jag bara leka och ta det lugnt. Mitt inre är så stressat att inget fungerar som det ska, så jag låter helt enkelt *eller hur* bli att tänka på allt skit och har kul istället. *suck* om det ändå fungerade på det sättet, hjärnan stänger ju aldrig av.

På onsdag i veckan som kommer ska jag på första mötet på ADHD-kliniken för min neuropsykiatriska utredning. Så får vi se vart den leder.

Nu medicin också, dr förnumstig har skrivit ut Saroten för att jag ska få sova bättra. Funkar så där. Somnar rätt okej, medvetslös nästan direkt jag lagt huvudet på kudden, under förutsättning att jag tagit tabletten i rätt tid vill säga. Men sedan vaknar jag lika ofta som vanligt, dvs en gång i timmen. Enda skillnaden är att jag är mer eller mindre zombiefierad och känner mig mer död än levande när jag stapplar upp för att stoppa om hunden eller gå på toaletten. Sen somnar jag om utan problem. Bara för att vakna upp en timme senare. Bra så.

Trodde verkligen att 2017 skulle bli mitt år. Men som det ser ut just nu kommer det inte gratis om så ska bli utan jag måste kämpa. Var ska jag hitta energin och motivationen till det?! Nåja, får väl vänta lite till på varje batteri och se om jag inte kan klämma ur lite lite mer ur dem.

Nyheter i alla riktningar

Far runt som en skållad råtta på min "lediga" onsdag. Att ha en mamma tar sin tid. 

Just nu är tanten på korttidsboende och hon verkar, trots att hon konstant mumlade sitt nya mantra -nej-, kommit till rätt plats vilket ger bra utsikter inför flytten till det permanenta boendet. 

Hon satt ute i lunchrummet och åt med de andra. Tallriken var barskrapad och hon hade nog ätit upp blåbärssoppan om jag inte varit där. 

Så det känns okej. Inte bra men bättre. 

Sen fick jag nyss nyheten att farsgubbens hjärntumör krympt och svullnaden lagt sig lite. Så ett försiktigt hurra. Dock inte värt att ta ut något i förskott, de däringa kräftorna kan ju vara lite luriga. 

Men att flänga runt till långt-bort-i-fan  samtidigt som jag arbetstränar är väl ingen "hitt" direkt. 

Inte ens bilen går bra, eller ja, den jag kör för tillfället rullar på finfint. Men så är det ju makens sprillans nya Volvo också så det vore ju konstigt annars. Min lilla brumbrum ska säljas. Blir en ny till mig så fort den gamla är såld. Men för en gångs skull säljer inte maken den själv utan anlitar ett företag till detta, så det tar lite tid innan den kommer ut. 

Så nä, bilen går inte bra. 

Livet

... suger rätt hårt för tillfället.

Idag ska jag åka till ett sk vårdplaneringsmöte på Danderyds sjukhus där vi ska diskutera moderns framtid. Ingen instans vill låta henne åka hem eftersom alla upplever att enbart hemtjänst inte räcker till för att säkerställa hennes välmåga och säkerhet.

Hon har redan godkänt att jag letar ett hem till henne men självklart ska det aldrig vara enkelt. Eftersom hon bor långt-bort-i-fan så vill både hon och jag flytta henne närmare. Hon tycker dessutom inte om långt-bort-i-fan så det skulle vara en psykologisk fördel om hon flyttade. Men fick häromveckan reda på att det kan ta upp till sex månader för att få till stånd en sådan flytt. Vi har inga sex månader. Tantaluran måste flytta typ igår.

Hon har legat inne på DS sedan förra tisdagen då hon ramlade (igen) och hade så ont att hon inte kunde gå. Läkaren ringde på torsdagen och sa att de var motvilliga till att skicka hem henne, även om det inte finns några egentliga fel på henne, eftersom tantaluran efter vad de förstått bor ensam och det inte riktigt fungerar.

Så nu blev det plötsligt bråttom bråttom, ringde biståndshandläggaren och vi kom fram till att det smidigaste vore om hon flyttade till ett hem i långt-bort-i-fan. Men först måste hon bo på ett korttidsboende eftersom hon inte får bo hemma, tills ett boende är fixat. Det fanns plats på ett hem, där de hade terapihundar och eftersom tantaluran alltid blir kompis med alla hundar i omnejden så kändes det som en liten positiv sak som kanske kan göra det hela mer överkomligt för tantaluran.

Sedan när hon är på plats, då kan man ansöka om att få flytta henne till ett hem närmare wooden, då kan man låta de sex månaderna gå och se till att få en plats på just det hemmet som jag valt ut och inte ett slumpmässigt där det finns plats.

Om tantaluran flyttar till ett hem måste hennes lägenhet säljas och det faller ju på mig att tömma, städa och sälja. Något jag i dagsläget egentligen inte har varken ork, lust eller tid till. Orken är det största problemet. Undertecknad har ju sina egna väderkvarnar att slåss mot samtidigt som familjen ska råddas ihop.

Känner hur magkatarren är i vardande och jag sover oroligt. Vill bara att det här ska vara över så jag kan "glömma" tantaluran igen och låta tiden ha sin gilla gång.

Jag vet att jag borde vara en bra dotter, som tar hand om min ålderstigna mor. Men för att vara ärlig så har jag inte lust över huvud taget. Hon har själv aldrig tagit hand om sig själv och det är därför hon är där hon är. Hon får fanemig skylla sig själv. Men får man verkligen säga så högt?! Är jag en ond människa då? Ond för att jag inte vill ta hand om min mamma, igen.

Nåja, det får vara som det vill. Så här mycket kan och måste jag göra. Hon ska in på ett hem och jag måste rådda ihop allt. Vare sig jag gillar det eller inte. Bit ihop och hoppas på lite bättre tider på andra sidan.

Med sådana vänner behöver man inga fiender ...

... eller vänner i alla fall. 

Fick nyss reda på att en så kallad vän har gått och gift sig. Via det stora fäjset. 

Inser att vi nog inte är vänner trots allt. För en vän som enbart hör av sig när livet suger men övrig tid håller sig borta är ingen vän jag vill ha. 

Kan man göra slut med vänner? Hur gör man? Bara låter bli att höras av så där sporadiskt? Eller måste man tala om det för vederbörande?

Jag låter nog det hela bero. Men som jag känner just nu kommer det sedvanliga födelsedagssamtalet utebli, hon får ett litet grattis på det stora fäjset (om jag känner mig storsint). 

Om du undrar så gratulerade jag paret, på det stora fäjset. 

En del människor alltså.