Tillägg

Husvagnen är såld! Visserligen bara muntligt men köparen lovade att komma så fort som möjligt och avsluta affären.

Drasuten la ut annons bara några timmar efter att vi kommit hem i söndags och bara några minuter efter ringde första spekulanterna. De kom och blev förtjusta, så pass att de nu vill köpa den. Vinst 4000:-!

Nu sitter Drasuten och kollar efter en ny bil till mig och hör och häpna, efter ett sommarställe. Han har hittat ett som är jättefint. Till en bråkdel av summan av vad det kostar på Öijn. Men det är just det. Det är inte på ön utan i Värmland. Säger inte att det är något fel på Värmland, tvärtom. Men det är inte Öijn. Vi har sagt att vi måste åka och titta, känna och upptäcka innan vi ens börjar leta på riktigt.

Nu kan man ju undra varför vi letar vidare fast vi kom fram till att vi skulle vänta?! Ärligt så vet jag inte. Drasuten har svårt att sätta ord på det men hänvisar till att den dagen han säljer huset och sätter sig i en lägenhet så vill han veta att han har landet. Där han kan ha sina prylar och naturen inpå knuten. Eller hur!

Han vill bort! Från vad vet jag inte. Jag måste reda ut mina ekonomiska problem innan jag seriöst börjar titta på något. Just nu är den största utgiften den kommande kastreringen av dum och dummare. Visserligen har mamma aka plånboken sagt att hon tar den kostnaden men ändå. Måste ju ändå låtsas som jag har pengar.

Egentligen borde jag inte bara få utegångsförbud utan även internetförbud. Hur det än är så hittar jag något jag absolut måste ha. Nödvändiga prylar är svåra att avstå!

Joråsatt... bilen går bra

Fick brev från neurologen i dag. Svar på det test jag gjorde för några månader sedan. Jag visste ju redan svaret, eftersom dr Barsk skvallrat. Men det är alltid lika roligt att få beskedet svart på vitt. Jag är frisk! Om min kropp ändå bara kunde läsa. Alla tester och prover visar ju att jag är kärnfrisk. Varför känns det inte så då?

Just nu har jag ont på nya ställen. Känner mig som 100 när jag försöker göra saker. Ländryggen har börjat protestera, vilket gör att benen bråkar mer än vanligt. Värmen gör att händer och fötter är svullna och ömma. Nacken värker mer än vanligt, vilket ger mig en huvudvärk från hell.

Äter redan maxdos av mina mediciner, så det finns inget mer att göra. Om jag inte ska gå in i dimmorna totalt och busa. Citodon är ju trevligt.

Snart kommer dessutom fr kaos hem efter tre veckor hos fadern. Det är med blandade känslor jag väntar på beskedet om när hon ska anlända.

Saknar självklart mitt lilla troll men samtidigt har jag inte riktigt lusten att vara lekledare. För jag har kommit fram till en sak. Det är oftast inte orken det hänger på utan lusten. Ego som jag är vill jag fokusera på mig! Inte på att leka. Får man ens tänka så? Hade inte fadern varit en sån organisatorisk katastrof som han är hade hon gladeligen fått bo där. Då hade jag haft henne varannan helg och sluppit vardagens vedermödor och tjat.

Men nu är han ett vandrande katastrofområde med ett fokus och det är sig själv. Det går inte att lämna ett barn i hans händer, speciellt som han har en sambo som inte bryr sig om något förutom sig själv och sitt eget barn. Han har ingen hjälp där och det gör att fr kaos får lov att stå ut med sin olovligt trötta och slitna morsa.

Fy vad jag gnäller! Ta dig i kragen och tyck upp dig mänska!

Insikter

Idag, sista dan, tittade vi på ett hus. Självklart gillade vi det båda två. Det fanns stor potential och området var trevligt. 

Men det var mycket dom behövde fixas innan vi skulle vara nöjda och prislappen var tillräckligt hög ändå. 

Vi har pratat om detta. Stött och blött saken och jag har kommit fram till den tråkiga slutsatsen att jag kan glömma det här. I alla fall i några år framöver. Jag har helt enkelt inte råd. 

Även om jag skulle få min mormor farbror anka att hjälpa till så har jag som sjukskriven inte den ekonomi som krävd. 

Dessutom klarar varken min eller Drasutens kroppar av att ha två hus med allt vad det innebär. Vi måste först se om vårt vardagsboende. Sen kan vi se om ett landställe kan vara något för oss. 

Nu ska vi lämna ön, det känns som vanligt vemodigt. Men samtidigt vill jag hem, slippa campinglivet (som verkligen inte är en avkoppling) och ha mina saker omkring mig. Samtidigt vet jag att jag kommer börja längta bort. 

Måste lära mig att hålla mina tankar i schack. Och jag måste ha ett jobb. 

Känns lika omöjligt att uppnå båda. 

Realismen suger hårt. Men hoppas kan man...

Många skyltar är det

Idag tittade vi på ett nytt hus, som dessutom var granne med villa-ville-kullahuset. Här hade de dock kostat påstig att modernisera. Inget för oss. Dessutom låg huset precis granne med en stor bondgård med massor med kor. Kan säga att det verkligen luktade land.

Det är inte bara på södra ön som till-salu-skyltarna duggar tätt. Även resten av Öijn är till salu. Det står en skylt i var och varannan buske.

Imorn ska vi titta på lite annorlunda hus, jämfört med de tidigare. Vi har redan tittat förbi området och jag tror inte heller det här kommer få det att kittla någonstans.

Ärligt vet jag inte riktigt vad jag vill ha. Det måste kännas rätt helt enkelt. Ha potential, vara charmigt utan att för den skull vara rivningsfärdigt och det får inte vara för mycket modernt eller gammalt.  Alltså helt omöjligt att hitta.

Har dessutom börjat rannsaka skälet till varför jag så desperat vill hitta min fristad. Ska nog vänta både en och annan sekund innan jag fattar några beslut.

Jag vill ha ett landställe och helst ska det ligga på Öijn. Men jag ska nog ordna upp en hel del andra saker först. Och då pratar jag inte pengar utan mitt liv i stort. Jag kan inte packa och dra vidare bara för att det är stökigt och jobbigt på en plats. Jag kommer i kapp iallafall fall.

Ska njuta av sista dagen på ön, utan några andra tankar. Bara vara i nuet. Få se hur bra det går, är ju inte direkt känd för att kunna stanna kvar i tankarna.

Betraktelser

Från ett bilfönster skulle man kunna säga. Vi åker mycket bil. Det är då ett som är säkert. Öijn är inte så stor men om man envisas med att man ska se HELA ön, då blir det åka av.

Vi var upp till Fårö, och efter en timmes  köande kom vi över. Vi åt lunch och sen tog vi oss till de obligatoriska raukfälten. På det första fältet parkerade vi bilen en bit bort. Undertecknad tyckte att jyckarna skulle få röra lite på sig. Det kan man väl säga att vi alla fick. Efter drygt en och en halvtimmes knatande på kalkstensstrand under en obarmhärtig sol hade vi sett raukarna, får och en massa enar.

När vi sett detta åkte vi vidare men stannade inte på de övriga fälten utan nöjde oss med att se från bilfönstret, har du sett ett raukfält har du sett dem alla. Vi drog vidare och efter en lite kortare kötid var vi tillbaka på huvudön. Vi hastade till ett litet samhälle där det var en visning av ett hus. Vi hann it och fick se ett villa-ville-kulla inspirerat hus. Allting lutade åt alla håll och kanter, samtidigt.

Det är kul att titta, annars vet man ju inte vad an vill ha. Och vad man inte vill ha. Tomten vi har kikat på åkte vi förbi när vi ändå var där. Total besvikelse. Så den är avskriven.

Imorgon ska vi titta på ett annat hus och på lördag ytterligare ett.

Vi är rätt överens om vad vi tycker är viktigt. Men i skrivandes stund har jag tappat geisten. Jag vet inte vad jag vill ha eller vad jag letar efter?! Då är det svårt att tillfredsställa sina önskningar.

Jag tycker fortfarande om Öijn. Så mycket vet jag.

Jag vet också att min kropp inte uppskattar att sitta i bil och gå så mycket som vi gör. Den protesterar och jag ignorerar. Undrar vem av oss som vinner?

På gång

Efter några timmars sömn har vi nu fått ordning på livet. 

Vi har lämnat den temporära campingplatsen, parkeringen utanför bilhandlare som tittade mycket på oss. Efter ett samtal till campingen visade det sig att turen var på vår sida, ingen stod på vår plats så visst fick vi komma tidigare. Egentligen är det incheckning tidigast kl 15, men som sagt vi hade tur. Vi begav oss av och nu strax innan 15 är allt på plats och vi sitter och slappar. 

Vi pratade lite om varför vi blev putt och nu börjar vi närma oss normalläge. 

Jag är för känslig för stämningar och förändringar i stämningen för att det ska vara bra. Att jag sedan lever med en man som inte gör trötthet särskilt bra och då blir en mussla funkar sisådär. 

Men vi jobbar på det. Att kommunicera mera.

På plats

Skulle kunna säga äntligen. 

Men tyvärr är humöret just nu i botten. Att resa på natten tar fram det sämsta hos folk. 

Vi anlände Öijn vid 2.45 men innan vi kommit av båten hade kl passerat tre rejält och vi var båda trötta och irriterade. 

Vi möttes av en full rastplats, som skulle tjänat som nattuppställning.  Eller full och full. Den var full av idioter som inte parkerat smart vilket gjorde att vårt ekipage som mycket väl skulle fått plats nu gick leta efter något nytt...

Det blev en parkering! Inte hjälpte det humöret heller att det blåste utav attan. Något Drasuten inte var sen att klaga på. 

Plötsligt var inte Öijn värd många ören. Jag blev arg men mest ledsen. Tyvärr visst jag inte det utan blir mest arg. Inte en bra kombo. Vi spottade och fräste lite innan vi utmattat föll i sömn. 

Får se hur dagen artar sig. Är vädret en indikation så blir det mulet mest hela dagen.