Finbesök i wooden

Sofias Änglar ska hjälpa vår granne, som tydligen blev ung änka i somras. 

Nu håller de på och spelar in pratsekvenser utanför oss

Kvällssyssla

Fr Kaos har pratat om att spela fotboll i flera år. Olika skäl till att det inte blivit av finns. 

Men nu är det dags. Flera i fr kaos klass spelar fotboll och i somras var det två veckor så hon har varit på. 

Idag är det dag. Första träningen. När jag berättade att vi skulle på träning blev inte reaktionen den jag väntat mig. Istället för glädje blev hon ledsen. Med lite tvång fick jag fram att hon var rädd att göra fel. De andra barnen har spelat mycke längre än hon och hon var rädd att de skulle skratta eller bli arga. 

Efter en halvtimmes träning lyser hon som en sol. En något svettig sådan. 

De andra har kanske tränat fler år men de gör fel. Det är tramsigt. Dålig fokus och fr Kaos verkar riktigt duktig. 

Blir nog en fotbollsmorsa trots allt. 

En vacker insida

Allt såg hur bra ut som helst. Inga inflammationer eller andra konstigheter. Utan bara en stökig och bråkig tarm. 

Lite fascinerande att se insidan. 

Roligheterna fortsätter

Fick i mig de sista två litrarna inom tidsramen, två timmar, utan allt för mycket ståhej. 

Nu sitter jag och väntar på min tur. Sist jag var här på närsjukhuset var kassakö jättelång så jag fick Drasuten att skjutsa ut mig i tid. Självklart var det ingen kö nu. Så jag var på plats drygt en halvtimme innan utsatt tid. Dessutom är de lite försenade. Why not liksom. 

När man har skitroligt

Idag, lite senare typ direkt efter lunch, ska en av de mörkaste platserna i mitt liv undersökas. Det vill säga de ska köra upp en kamera där solen inte skiner och kolla läget. 

För att det ska lyckas har jag den senaste veckan varit satt på diet, ingen frukt och inga fibrer. Det blev mer problematiskt än jag hade förutspått. Sesamfrö är ett helvete att ta bort från maten när den väl placerats där *suckar*. 

Men det är ändå inte det värsta. Fyra liter reningsvätska ska drickas! Fyra illasmakande vätska. Två dagen innan och två samma dag. Jag är inne på min tredje och det är sjukt svårt för en person spm är överkänslig mot smaker och konsistenser. 

Vet inte vad jag ska belöna mig med när det hela är klart. För jag inbillar mig på intet sätt att den däringa kameran kommer vara en trevlig bekantskap. 

Down memory lane

Det är inte alltid positivt att vara nostalgisk. På vår resa i Sverige har vi nu kommit till punkten där vi vänder av hemmåt. Vi åker nu kustvägen och passerade min barndoms sommarstad Luleå. 

Har alltid älskat Lule men nu kändes ingenting. Ingenting annat än frustration över att det är för mycket människor. Hm har det med åldern att göra?

Sen besökte vi min morfars grav. Bortglömd. Mossbelupen och nästintill övergiven. Det kändes i magen. På ett sätt jag inte var beredd på.

Huset där jag tillbringade femton somrar och som är det ställe som har flesta trevliga minnen förknippat med, var ombyggt/tillbyggt och såg inte alls ut som från mina minnen. Det är nu en gul trävilla. Det var ett rött tegelhus. Garaget var omgjort till kontor. Jag vet att huset från allra första början var en gul trävilla. Så det finns nog en tanke ändå. Men lite önskar jag att jag aldrig sett det utan bara haft det kvar i mitt minne. 

Farväl lilla morfar!

Semester sommar 2015

Eftersom vi tydligen har kort minne. Köpte Drasuten en ny husvagn i våras. Vi bestämde oss för att tillbringa våra barnfria veckor, tre till antalet (men som av praktiska skäl blivit reducerade till två), i husvagnen. Destination Kiruna. Inlandsvägen på uppvägen och kustvägen på hemvägen. 

Vi ska stanna och titta på saker på vägen så resan upp blir lika mycket målet med resan som Kiruna.

Vi åkte i onsdags och har hunnit med en hel del, bott på olika typer av campingar och kommit på varför vi sålde förra husvagnen. Samt allt som är "fel" med den vi har.

Men jag antar att det är som det ska.

Sala silvergruva, Falu koppargruva, Döda fallen i Avesta (rätt dött faktiskt), Carl Larsson gården i Falun och Njupekärrsfallet i Fulujällets nationalpark. Saker vi sett och besökt under dessa dagar. 

Skulle ljuga om jag sa att min kropp uppskattar att jag gör så "mycket" varje dag och jag landari sängen med en djup suck varje kväll. Drasuten, som den fantastiske man han kan vara tar alla hundpromenader för att jag ska ha en chans att hänga med. Men det är värt det. Trots värk, obrukbar högerhand, trötthet från snigelland och huvudvärk så har jag det härligt.

Vi håller sams trots värk och dåliga matvanor. Vi grälar bara om trafikregler, måste ju erkänna att Drasuten oftast har rätt även om det bär emot. Vi klarar regn och skrikande grannar.

Jag tvingar min kropp, jag får ta smällen sen om det blir en smäll. 

I morn ska vi dra vidare norrut. Men först ett stopptid Zorn gården för att sedan ta en tur ner igen koboltgruva.

Dags att sova.