... att döden är närmare än man tror blir man ibland kraftigt påmind om.
Här ramlar undertecknad runt och försöker få till så att alla har det bra. Mor och mormor (som nyss fyllde 97 och fortfarande bor hemma) har det så bra de kan just nu hoppas jag. Lite mer arbete hos mormor krävs för att det ska vara optimalt men hon är en envis liten get så det tar ett tag att få till det.
Sportlovet har passerat och för första gången i mitt snart 46 åriga liv hade jag ett sådant där sportlov som människor runt omkring mig haft varje år. Vi åkte bort och åkte skidor! Häpp!!! Undertecknad stod på ett par längdskidor för första gången sedan mellanstadiet och det gick över förväntan bra. Fr Kaos fick också skidor och trots att hon inte var helt nöjd med sin prestation måste jag som åskådare säga att hon fixade det galant. Drasuten körde halvvasan i snöblandat regn och sedan Vasaloppet i strålande sol. Första gången på den sistnämnda och han klarade sig och det mål han satt upp. Han hade som mål att ta sig i mål snabbare än Richard Herrey. Vilket han också gjorde. Med en hel timme slog han R Herreys tid. Men han var inte nöjd ändå. Han hade hoppats att han skulle vara snabbare än så, därför är vi nu inbokade även nästa år. Samma upplägg ungefär.
Hade anmält mig och Fr Kaos till Blåbärsloppet, vilket är de sista nio kilometrarna av Vasaloppet. Går från Eldris till Mora och vi skulle få åka under den klassiska Vasaloppsportalen. Först var Fr Kaos allt annat än välvilligt inställd till idén. "Här ska inte åka något lopp" var hennes första svar. Men efter några dagar på skidor ångrade hon sig och vi skulle köra. Sagt och gjort. Vi ställde upp oss på startlinjen och iväg for hon. Efter kom undertecknad med lite större besvär. Hade nämligen börjat få besvär med andningen dagen innan. Men eftersom man är envis som en röd gris så åkte jag loppet i alla fall. Kan säga att det var en aningens jobbigt. Men jag kom i mål, tog mig visserligen nästan två timmar men ändå. Var enligt Drasuten vit som ett lakan i ansiktet, vilket i sig kanske kunde förklara att alla funktionärer som jag mött under min färd undrat hur jag mår. Fint svarade jag hurtigt fast jag helst av allt hade velat krypa ihop i en snödriva och bara ligga där.
Dagen efter var det så dags för Vasaloppet. Medan maken försökte ta sig till sin plats i startleden satt undertecknad och Fr Kaos strategiskt placerade vid första backen, den berömda flaskhalsen. När starten gått ser vi Eliten flyga förbi och upp för backen. Sedan kommer resten, pöbeln, och då blir det stopp. Tokstopp. Efter 20 minuter ledsnar vi på att titta på stillastående skidåkare så vi drar vidare för att kunna möta upp Drasuten och heja på honom.
Vilket visade sig vara lättare sagt än gjort, publikmängden är lite större än vid Halvvasan så det var köer som påminde starkt om en vanlig vardagsmorgon på Essingeleden. Vi kom efter mycket köande fram till Mångsbodarna där vi väntade in Drasuten. Eftersom jag har lite svårt att bara stå och säga "heja heja" så hade jag i bilen upp till Dalarna hittat på några små hejaramsor, som jag till Fr Kaos stora förtret och genans, sjöng för de förbiglidande åkarna. I början gjorde hon allt för att få mig att sluta sjunga men efter att flera människor runt omkring sagt att det var roligt och efter att hon sett många åkares glada ansikten så fick jag tillåtelse att fortsätta. Maken glider in och ser pigg ut, det har dock tagit honom ca en och en halv timme att komma från start till Mångsbodarna, vilket är ca två mil.
Därefter åker vi vidare till nästa anhalt men på grund av trafiken får vi ge oss och åker direkt ner till Mora och äter lunch i stället. Därefter åker vi till Oxberg och väntar in maken. Här blir det inget sjunga av utan vi försöker hålla värmen genom att leka med hundarna och betrakta människor. Drasuten anländer lite före utsatt tid och ser fortfarande förskämt pigg ut.
Han tar sig i mål på tiden 11 timmar 10 minuter. Är pigg och fräsch trots allt.
En annan är dock inte lika pigg och fräsch. Vilket håller i sig även på måndagen när vi packar för att åka hem. I bilen ringer handläggaren från FK och meddelar att hon kommer att strypa min sjukpenning eftersom det inte har inkommit några nya bevis som talar för att jag har så stora problem. Som alla ser. Men det finns inga papper på det och därför blir jag nu utan pengar. Känns så där. Men orkar inte bry mig eftersom det för tillfället fanns andra mer akuta problem att ta itu med. Andningen.
På tisdagen ringer jag äntligen till sjukvårdsupplysningen och de uppmanar mig att åka in akut, typ NU. Vilket jag också gör, efter en promenad med hundarna. Blir kvar 12 timmar på akuten (en helt annan och lång historia) där de till slut konstaterar att jag har blodproppar i lungorna. Jag blir inlagd för observation i två dygn. Första gången jag är på sjukhus. Får blodförtunnande medel och ska sedan till en antikoagulationsmottagning för att utreda varför jag fått blodproppar. P-piller säger du då kanske, ja äter visserligen dem men min gynekolog tyckte att det var väldigt underligt att jag fick blodproppar nu, efter sex år på samma piller. Nåja, inga fler P-piller för mig vilket för mig tillbaka till helvetet jag befann mig i 2009 när jag blev av med dem på grund av andra besvär. Min PCOS gör så att min kropp inte riktigt fixar att sköta hela cykel på egen hand. Så vi får se vad jag gör efter detta.
Så en "kort" återkoppling.
nu skriva överklagan till FK, gå till ADHD-mottagningen och i morgon träffa kanske min nye husläkare.
