En sak som jag nu inte kan låta bli att fästa på ett ark i cyberspäjs är mina tankar om detta med att "Alkoholism klassificeras enligt WHO som en sjukdom".
Vad fan är det här? Ytterligare ett sätt att ge de förbannade alkoholisterna en undanflykt. De slipper ta sitt ansvar och kan återigen glida in i den offerroll som ofta hänger ihop med alkoholism som fisk med vatten.
Jag är uppväxt med en ensamstående alkoholiserad mamma. Jag älskar henne och hon har trots allt gett mig en stark tro på mig själv, en grundtrygghet. Men jag har nog haft tur att jag är den jag är som grundperson också. Det hade nog kunnat gå riktigt åt pipsvängen. Visst jag har min beskärda del av kontrollbehov (väldigt vanligt hos alkoholistbarn enligt terapeuten jag gick hos för x antal år sedan) och ätstörningar.
Jag kan nog tacka alkoholen för att den har lärt mig den hårda skolan vad livet går ut på! Det är du mot världen! Ingen annan jävel lär hjälpa dig och du ska veta din plats på jorden. Du ska inte tro att du är viktigare än alkohol (något som de män jag valt att leva med också visar med all önskvärd tydlighet) glöm det. Ruset är viktigare än en 6 årings vädjan till sin mamma att inte köpa vinet.
Det är inte rätt:
Att en 6 åring vet att om mamma inte är full på fredag så blir hon full på lördag.
*Att en barn vaknar av fulla människor som skriker och ramlar omkull utanför den stängda sovrummet.
*Att vakna av att mamma inte är i sin säng, gå upp och finna sagda fyllkaja slocknad i soffan med ett stadigt grepp om vinglaset medan ljudliga fyllesnarkningar fyller den mörka lägenheten.
* Att vakna på morgonen och hitta en massa rödrosa salthögar på heltäckningsmattan i vardagsrummet kan visserligen vara rätt skojigt. Men i grunden rätt tragiskt.
*Att som 16 åring vara så arg och frustrerad att hoten mot fyllkärringen blir så grova att tanten funderar på att ringa polisen. Istället ringer fyllkärringen sin mor. Mormodern upplyser 16 åringen om att hon tvår minsann sina händer och kan inget göra. Därmed är det utagerat och den ensamma 16 åringen cyklar ut i natten för att komma undan. Ingenstans att ta vägen, ingen som bryr sig. 16 åringen mot världen som alltid.
Min bästis i skolan som jag gick i samma klass med i 12 år blev inte invigd i min hemlighet förrän vi båda passerat 20. Hon hade sovit över några gånger under åren men då skötte fyllkärringen sig exemplariskt. Jag har ALDRIG någonsin pratat med någon under alla år om mitt personliga lilla helvete. Min mamma var ju en kvinna som piffade till sig, såg fräsch och frisk ut. Hon skötte sitt jobb och blev bara full på fredagkvällar. Då stod hon i köksfönstret och pratade allvar med alla och envar, fast det drabbade ju bara mig.
Kan fortfarande drabbas av stora ångesten när jag hör en vinkork öppnas, en ölburk öppnas eller dryck hällas upp i ett glas. Beror helt på situationen men den är påtaglig och svårförklarad.
Jag undviker att dricka för att det är gott. Dricker jag gör jag det för att bli full och det har efter separationen hänt oftare än det brukar eftersom ruset är rätt härligt. Men att lära mig tycka att det är gott och sedan använda det för att varva ner efter en häktiskt arbetsvecka är för mig helt omöjligt. När jag har min dotter skulle jag inte komma på tanken att dricka, inte för att jag inte vill att hon ska se att jag kan dricka utan för att jag vill veta att vad som än händer så kan jag ställa upp.
När mamma är full är hon fyllkärringen (med tomma tefärgade ögon) och då är hon vidrig, äcklig och hemsk. När hon är nykter är hon min mamma den underbaraste, roligaste och mest fantastiska kvinna i mitt liv. Utan henne vet jag inte hur jag skulle överleva.
Jag flyttade hemifrån vid 22 års ålder trots studier för jag stod inte ut med fyllkärringen.
Hon har gått i alkoholberoendeterapi och blev alkoholfri något år med hjälp av tabletter och terapi. Den terapeuten valde vid ett tillfälle att erbjuda mor att jag skulle få gå istället för att på så sätt avleda en del av det som gjorde att hon drack. Där fick jag lära mig en del om att vara alkoholistbarn och det var nyttigt, i övrigt gav mig terapin inte mycket förutom ett större förakt för vissa människor. Jag lärde mig säga nej till fyllkärringen, förbjuda henne att ringa när hon är full. Våga vägra prata med henne, lägga på luren och ta avstånd. Det tog många år och fortfarande får jag svår ångest när jag gör det. Men det har även hjälpt mig. Jag behöver inte acceptera hennes alkoholrus längre utan det får hon sköta utan mig. Jag kan fortfarande bli besviken när jag behöver hennes stöd och hon är full.
Men när hon inte är full är hon mitt stöd och jag älskar henne. Fast det finns mycket under ytan som borde komma upp, men eftersom min mor är konflikträdd in absurdum och jag konfliktbenägen i samma mått blir det aldrig av att vi tar tag i de skelett som skallrar i våra garderober.
Nu har det uppdagats att en medlem i styrelsen jag är ordförande för har grava alkoholproblem. Alla har rykt in och täckt upp under alla åren som han varit med i styrelsen. Andra gör hans uppgifter och man mörkar. Nu är jag ordförande och min spontana känsla är att så fan heller!!!!!!! Jag vägrar vara medalkoholist till en försupen exmilitär när jag nyss lärt mig säga ifrån till min älskade fyllkärring till mor. Jag måste alltså ta tjuren vid hornen och ta tag, ställa ultimatum.
Men samtidigt sitter det medkännande egot på axeln och säger att så kan man inte göra, var snäll. han har det jobbigt och det blir värre om du ställer krav. Alla känslor som alkoholistbarn gör att man känner medlidande samtidigt som jag VÄGRAR!! Han ska fan inte åka snålskjus på min vänlighet och han får fan skärpa till sig.
Allt ovan gör att jag ser svart när jag läser att "Alkoholism klassificeras enligt WHO som en sjukdom"! Blir rosenrasande och känner mig som alkoholistbarn återigen undanskuffad och osedd. Reklamen de kört är magstark och jag kände mig mer än dyster till sinnet. Visst är det bra att man vågar prata om alkoholproblem men förringa fan inte effekten av "sjukdomen". De som pratar mest om detta är nog de som aldrig i hela sitt liv har behövt natta en full kärring som somnat i soffan med glaset fortfarande i handen. De kan aldrig ha behövt stå bredvid sin fyllkärring och bönat att inget vin ska inhandlas för att bli upplyst att "mamma behöver det". Då är det jävligt lätt att säga att det är synd om dem.
Det är synd om alkoholisterna inte snack om saken! Visst de har själv valt att dricka men pgr ärfliga beting så är de mer mottagliga än andra. I min släkt har vi i rakt nedsligande led morfar grav alkoholist, mor alkoholist och så jag... sockerberoende som fan och om jag skulle hänfalla åt att dricka alkohol skulle jag med all säkerhet falla dit med ett gigantiskt magplask.
Men om man nu som väljer att klassa alkoholism som en sjukdom, har men över huvud taget tagit i beaktande hur en alkoholist (drogberoende) fungerar!? I min värld av luddiga blommor har man inte det. För då skulle man veta att de kommer att se detta som ytterligare ett skäl till att inte sluta dricka. Det är ju synd om dem! De har ju en sjukdom. Återigen är det deras omgivning som ska anpassa sig, för de är ju minsann sjuka.
Fan jag blir så jävla arg! Men framför allt frustrerad och ledsen.
Ledsen för alla de alkoholistbarn som nu tvingas leva med vetskapen att ingen jävel, inte ens samhället är på deras sida. Alkoholism är en sjukdom! och om de sjuka är det synd det vet ju alla. Alltså kan man inte sätta press på dem, man kan inte ställa krav på dem. För de är ju sjuka.
Om jag inte kommer till jobbet för att jag är bakfull som fan eller full. Så är det fan inte mitt fel. Jag är ju sjuk!!!!!! Vilken fantastisk undanflykt man skaffat dem, alkoholisterna. De kan nu fortsätta ljuga, manipulera och supa utan att tänka på någon annan än sig själv. De är ju SJUKA för bövelen.
"Bakom glädje och skratt kan döljas ett rått, hårt och känslolöst temperament. Men bakom sorgen finns ingenting annat än sorg."
Oscar Wilde
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar