Brukar alltid ha svårt för avlämningsdagen men i dag var det enbart skönt. Det lilla monstret lämnade det stora monstret. Det innebär att jag kan andas. Det är första gången på mycket mycket länge som jag bara har känt lättnad när fr kaos åkt till far sin, som för övrigt varnar att han kanske måste sälja huset och flytta, vart visste han dock inte. Är inte det minsta förvånad men det blev ju ännu en sak att fundera på. Om han sticker från landet-långt-bortifan så kommer jag ju sitta här med mitt otvättade skägg.
Jaja den som lever får se.
Det är dock det minsta problemet. Det största är att min hjärna inte alls fungerar.
Orkar inte greppa en tanke, att fullfölja meningar börjar bli olidligt svårt eftersom jag redan är inne på nästa tanke vilket gör att jag till slut helt tappar bort mig.
I dag blev det helt tomt. Jag menar. Helt. Jävla. TOMT.
Ringde och bokade in en återbesökstid hos kliniken som fixade min fantastiska mage och skulle uppge personnr. År och månad var inga problem. Men sen blev jag tyst. Väldigt tyst. Det var inte så att jag inte kom ihåg eller var på väg att kasta om siffrorna utan det blev helt plötsligt bara tomt.
Jag upplyste damen i andre änden av telefonen om mitt lilla dilemma och hon kunde som tur var hjälpa mig på traven. "Kan det vara *blank*". Ja, det kändes rätt.
Men just den typen av totalt tomhet har jag aldrig upplevt.
Kanske ska vara glad för att jag får uppleva så mycket nya saker även på gamla dar. Vad vore väl livet annars.
Eller så måste jag få ett jobb snart som fan. kanske knyta ihop säcken och avsluta saker. Var vill jag bo? Vad är viktigt? vad vill jag jobba med?
När jag bestämt mig för detta kanske det blir lite lugn och ro uppe på loftet och tomtarna kan somna om eller fortsätta snida sina fina små ljusstakar så jag har någonstans att stoppa eventuella liljeholmare som går upp för mig även i framtiden.
"Ett balanserat omdöme är alltid totalt värdelöst."
Oscar Wilde
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar