Livets baksida

Är en person som inte drabbats av nämnvärda olyckor eller annat. Dumpningar osedvanligt korkade "jag-älskar-inte-dig-längre"-varianter har visserligen alltid hittat min väg och jag har en underlig förmåga att trassla till saker och ting. Ofta får jag höra att "kan du inte försöka vara lite mindre du" men har ännu inte hittat en jämnvikt.

Problemet är ju att jag tycker om den jag har lyckats bli. Jag vill inte ändra mig. Men jag har också insett att den jag är retar gallfeber på många. Måste man vara som alla andra för att bli accepterad? Tydligen. Alltså är min lott i livet att vara älskad av få (men o vilka vänner det är) och hatad av många (att de orkar).

Det här är en sak som ockuperat min hjärna mycket sedan jag blivit arbetslös den här omgången och det har ju inte hjälpt när coacher och psykologer har tittat på mig och sagt att jag nu börjar komma upp i den ålder när jag inte kan vara en kärring mot strömmen och komma undan med det.

Men mitt öde är beseglat, jag är uppväxt med en kärring mot strömmen, jag är ändå diplomatisk om man jämför oss. Däremot tror jag på att stå upp för den man är, inte böja sig för alla andras tyckanden och låtanden. Jag vet mitt värde (i arbetslivet, privat är en HELT annan sak tyvärr) och jag vet vad jag kan och vad jag kan lära mig. Det är inget jag tänker sticka under stol med för att passa in. Vilket också gör att jag sticker ut.

Minns ett kort från lågstadiet, jag sticker ut. En liten negerunge i mitten av sjuttitalet med affroburr och dessutom är jag längst i klassen (kanske en kille som var lika lång). Med åren har människor omkring mig växt i kapp och i vissa fall även växt om mig. Men lik förbaskat sticker jag ut.

Jag har inga problem med att sticka ut, men jag har problem med att andra har problem med att jag sticker ut. Varför är det så jävla svårt att bara låta människor vara som de är så länge de inte är elaka, onda eller trampar dig för hårt på tårna?