Flockmentalitet

Jag har visserligen nyligen fyllt 39 år och de senare åren har jag mer eller mindre känt mig väldigt otillfredställd med mitt arbete. Känt att det här med att vara vuxen fanemig är klart överreklamerat.

Under arbetslösheten har jag njutit av ledigheten men ändå mått dåligt på något sätt. På de intervjutillfällen jag varit på har jag känt en begynnande panik att jag inte vill sitta på ett jävla kontor och stirra in i en dator med människor som spelar vuxna hela tiden. Men ändå låtit den förnuftiga varelsen som sitter och skriker i ena örat få vinna kraft. Att ha ett kontorsarbete skulle ge mig en bra lön.

Men så fick jag nu det här vikariatet på fängelset. Har haft ont i magen men ändå sett fram emot det. Nu när det bara är en dag kvar av utbildningen står det klart att det här var det bästa beslut jag tagit.

Jag har fortfarande ingen aning om hur jag kommer reagera när jag väl börjar jobba ute på avdelningarna, hur det är att möta dessa kriminella drogmissbrukare. Men jag vet att jag trivs i klimatet med mina kollegor.

I den grupp av nästan 30 pers som utgör vikariepoolen för sommaren är det kanske 2 som jag helst skulle vilja skicka med kurirpost till sibirien men resterande är helt underbart sjuka i huvudet. Har inte skrattat så mycket på jobbet under många år och jag måste säga att det är fantastiskt.

Sen inser jag att jag går in i en roll, rollen av narren hon som snackar, sjunger och kommer med "korkade" kommentarer och får övriga att fnittra. Samma roll tog jag när jag var 20 och arbetade som väktare. Mentaliteten på de som arbetar inom dessa branscher är snarlika och jag trivs som fisken i vattnet. Även ordinarie personal är trevliga och bjuder in oss nya (finns klart några som avviker från detta men dessa skiter jag i) och det är med glädje jag går till jobbet.

Men jag känner också att rollen som narren tar på mina krafter. Är social, pratar med allt och alla, skämtar och skrattar hela dagarna. När jag sen kommer hem är jag trött, lugnet och ensamheten tas tacksamt emot. Är man sån? Olika personer beroende på vem man umgås med?

Om mina gamla kollegor från det gamla gulröda företaget skulle träffa mina nya och diskutera undertecknad, skulle de inte tro att de pratade om samma person.

Det enda som jag känner att jag kommer sakna är musiken. Att inte kunna lyssna på musik på dagarna och om det kommer musik jag gillar inte få sjunga med. Det kommer bli kris. Även avsaknaden av att kunna skicka och ta emot sms är påtaglig. Man vänjer sig troligtvis och det lär förhoppningsvis inte vara så mycket tid för mig att pilla mig i naveln under sommaren.

Tror att den här sommaren blir bra.