Min mamma sa alltid: "det kommer efter, som med arbogaölet!"
Min smärta gillar det. När jag blir undersökt finns inga hinder. Allt går att göra, böja mig bakåt, framåt och vika mig dubbel. Efteråt däremot. Ingen hit att vara jag då kan jag lova.
Försöker förklara detta för personen som för tillfället håller på och misshandlar mig men får oftast bara ett "jasså säger du det. Om jag vrider armen på det här sättet då...?"
Smärtan sitter visserligen mest i armarna men jag märker också att hjärnan får svårare att fungera rätt. Till fr kaos stora förtjusning. För hur kul är det inte när morsan ber en borsta fötterna och kasta påsen. Vilket betyder borsta tänderna och sätt på dig kläderna.
Frustrerande som fän. Idag har vi dessutom lite svårt med siffror. Kan varken personnummer eller telefonnummer. Sånt som brukar flyta som rinnande vatten.
För inte kan det väl vara så att hjärnan busar? Det är kanske tanken på att bli ett år äldre som blockerar?! Måste nu va så! Nu när jag tänker efter. Måste nog hitta en ny pyskelog, för jag är inte bara deprimerad utan har även drabbats av åldersnojja.
Its all in the head... Tackar som frågar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar