Stress

Har alltid varit en person som klarat mycket stress, trivdes bäst under stress och levererade trots stress. Inget, bortsett från tristess, kunde bringa min kick-ass attityd ur balans.

Så är det inte nu längre. Det krävs inte mycket för att jag ska stressa upp mig och må dåligt. Stressen gör att jag glömmer, blir vimsigare och får ont. En sån liten bagatell som att fr Kaos efter en helg hos fadern blir dunderförkyld och pga feber, huvudvärk och snor får stanna hemma från skolan vänder hela min tillvaro upp-å-ner. Inte så mycket att hon är sjuk, det går ju över utan det att mina rutiner, mina planer och mitt lugn förändras. Tokstressad och på dåligt humör, för att min personliga lilla sfär har invaderats.

Till råga på allt får jag sedan dåligt samvete för att jag känner så. Det är ju inte hela världen, egentligen. Det gör ju inte saken bättre.

Första dagen gick bättre än förväntat eftersom fr kaos låg däckad med 39 grader och sov större delen av dagen. Idag däremot är febern borta och hon är mer sig själv. Skönt. Men ändå inte. Det betyder att hon håller låda som vanligt. Pratar bara för pratandets skull. Ska ha min uppmärksamhet hela frickin time. Blir galen. Har saker jag måste göra, saker jag vill göra och saker jag borde göra. Men det går inte. Min hjärna klarar inte av att, som förut, plocka upp en tråd efter att ha blivit avbruten. Min simultankapacitet är i stortsett lika med noll. Vilket i sig också stressar mig, att lära känna sig själv igen och acceptera den nya är svårt. Blir ju inte bättre när jag konstant undervärderar min sjukdom. Jag går på dr Barsks inställning bit ihop och gilla läget.

Men att gilla läget skulle nog behöva innebära att jag lär mig ta med fibromyalgin i beräkningen, liksom mitt diskbråck. Det är saker som påverkar mer än jag erkänner. Eftersom jag är en slav under Jante så anser jag att jag inte är så illa däran, andra har det värre och jag borde alltså kunna göra allt som jag brukar. Tror inte att det faktum att i stort sett alla instanser jag träffat mer eller mindre avskrivit mig som någon annans problem, vilket gör att INGEN bryr sig om att följa upp eller hjälpa, gör det lättare att lära sig leva med en sjukdom.

Jag tillåter mig inte vara sjuk. Jag vägrar erkänna hur illa det är, inte så mycket för att jag vägrar låta sjukdomen ta över, utan mer för att jag blir behandlad av de som borde stötta, som om inget är fel. Enligt dr Barsk är ju diskbråcket så litet så det borde inte påverka. Men äter man maxdos av nervsmärtsmedicin för att kunna använda händerna borde väl det tala sitt eget tydliga språk. Men nä, jag vägrar erkänna.

Samtidigt blir jag ständigt och jämt påmind om att jag måste lära mig leva med min sjukdom. Absolut. Inga problem. Men stötta mig då, avfärda mig inte som en hypokondrisk klimakteriekossa. Låt mig få harva på i min takt utan tvång att komma ut på arbetsmarknaden. Det är inte så att jag inte vill arbeta. Jag klarar det inte. Stor skillnad.