Jag har aldrig tyckte om alkohol och dess biverkningar. När jag var runt 4 år konstaterade jag frankt att jag ALDRIG i hela mitt liv skulle dricka alkohol. Min familj skrattade rått och brutalt och klappade mig på huvudet. När jag var 19 blev jag full för första gången och det var rätt kul. Känslan av att glida in i dimmorna och sedan bara vara var faktiskt rätt trevlig. Men jag svor på att jag aldrig skulle lära mig tycka att det var gott. Än i dag 18 år senare har jag aldrig lärt mig tycka att alkoholhaltiga drycker är gott. Vin kan jag dricka om jag vill bli full, öl dricker jag aldrig och drinkar är totalt värdelöst eftersom jag inte känner något annat än alkoholen och eftersom det är så jävla lite sprit i drinken behöver jag för många drinkar för att uppnå den berusningsgrad som en flaska vin skänker. Men om jag ska äta god mat eller något så dricker jag cola/fanta eller vatten. Eftersom jag har en mamma som är alkoholist en morfar som också var det och som dog av skadorna från långårigt alkoholmissbruk kommer jag aldrig någonsin att lära mig tycka om alkohol. Har haft animerade diskussioner med andra alkoholistbarn som anser att det enda sättet att ta kontroll är att lära sig dricka dyra viner. På så sätt kan man vara den som styr. Säger bara en sak: total crap... när det gäller alkohol har du inga val. Det är alkoholen som styr och ställer. Det är alkoholen som bestämmer vad du ska göra eller inte göra och det värsta är att det är få människor som faktiskt kan vända dettaa vackra och förföriska skogsrå ryggen. I helgen blev det återigen klart för mig vad alkohol verkligen gör med människor. Man är villig att offra i stort sett vad som helst för att få komma in i dimmorna och ha roligt. Återigen blev jag bortvald för den lockelse som alkoholen utgör. Något som jag ständigt och jämt blir påmind om. Från barnsben har alkoholen betytt mer för människor i min närhet än vad jag betyder för dem. Kan vara för att jag alltid finns kvar, oavsett om de super ner sig så sitter jag kvar när de bakfulla vandrar runt och ojar sig över att det blev för mycket. Mot min mor har jag blivit betydligt tuffare (men det krävdes två års terapi för att komma dit) 22 års indoktrinering sätter sina spår och som baran vill man ju inte göra mamma ledsen. Men nu kan jag säga åt henne att jag inte vill prata med henne när hon är onykter. Jag vet att jag aldrig kan be henne att inte dricka (försökte det som barn men blev som sagt alltid "bortvald") Mannen jag valde att leva med i fem år och även skaffa barn lider också av vissa alkoholisttendenser och han tycker att det är viktigare att han får ta sig en öl flera gånger än att husfriden ska bibehållas, att barnen ska komma isäng i tid och att det man lovat håller man. Jag som anhörig kan aldrig få någon att sluta dricka. Jag kan inte säga till mamma /sambon eller vännen att sluta för min skull, jag mår dåligt. Det går inte att resonera så med en alkoholist. En av mina stora demoner är alkoholen. Jag hatar den! Hatar vad den gör med människor! Hatar vad den får människor att göra mot andra. Eftersom jag sedan barnsben har blivit bortvalt till förmånn för alkoholen så har jag också utvecklat ett visst beteende själv omkring alkohol. Jag blir stel när jag märker att någon som är mig när och kär börjar dricka på fredagskvällen bara för att få koppla av. Jag får rysningar när ölen öppnas och halsas ur burken i bilen på väg till festen. Jag vet att det inte är någon idé att be om att personen ska ta det lugnt eller kanske inte dricka alls och ändå gör jag det. Resultatet är alltid den samma, jag får ett irriterat fnys eller inget alls, personen dricker det han/hon vill och lite till bara för att visa att jag minsann inte ska komma och berätta för dem hur de ska vara och göra. En av mina innersta önskningar på en framtida partner (som jag vet aldrig kommer att bli uppfylld) är att han kommer att välja mig framför möjligheten att få bli full. Om jag inte ska bli tillsammans med en nykterist så kommer det aldrig inträffa. Likförbannat blir jag lika ledsen och sårad varje gång. Jag vill vara viktigare än alkohol! "Det tycks mig ibland att Gud då han skapade människan i någon mån övervärderade sin förmåga." Oscar Wilde | 
