Nämen hallå där

Det är fan inte billigt att vara arbetslös

Nu när man inte arbetar varje dag har man plötsligt tid att göra alla de där sakerna som man skjutit upp

Skaffa nya glasögon = inte så billigt

Fixa hemmet = även om IKEA finns så blir det en ansenlig summa om det ska bli som man vill

Gå till frissan = visserligen något jag alltid gör men nu när man inte har en stadig inkomst hur länge som helst så blir det genast mer kännbart.

men va fan... det är väl inte den som har mest på banken när han dör som vinner eller hur var det!

"Jag anser att människans främsta mål i livet är att förverkliga sig själv.

Att förverkliga sig själv genom njutning är ädlare än att göra det genom plåga."

Oscar Wilde

Vi hade iaf inte tur med vädret

Skulle kunna bli min headline. Den här sommaren startade bra och livet kändes ok. Inför Gotlandsresan kändes det hoppfullt. Vi skulle kanske slippa sitta med fleece på en blåsig strand. Såg mig själv solbränd och stark, glad och sjungande cykla runt till olika begivenheter med en lika lycklig och glad fr kaos bakpå cykeln.

Men nu när det har börjat regna och alla väderprognoser tyder på att det inte tänke sluta, rusas den fantasin och det känns otroligt segt att tänka sig sitta i en lånad lägenhet i en stad långt borta. Inga inomhuslekland finns att tillgå utan ska ngt göras krävs det regnkläder och ett humör klart högre än mitt just nu.

Hemma kan fr kaos leka med sina leksaker och titta på film. vi kan gå till hanglet och kolla läget. Men på Gotland krävs det att vi kan vara ute för att det ska bli något av det hela. Vi sitter i en lånad 2a. Det är inte våra saker runt omkring oss och jag kommer inte vilja sitta där hela dagen. Så jag kommer nog få slänga ut mer pengar och köpa mig lite regnkläder.

E nog i pms-träsket just nu eftersom jag tycker att allt verkar så jävla jobbigt

"Jag anser att människans främsta mål i livet är att förverkliga sig själv.

Att förverkliga sig själv genom njutning är ädlare än att göra det genom plåga."

Oscar Wilde

Tankekvinnan

Vet inte om det är min egyptiska tankekvinna som fått mig att öppna ögonen för mitt liv eller om jag bara har en tidig 40 årskris som ger mig den välbehövda sparken i baken. Jag måste ta tag i mitt liv.

Jag kan inte fortsätta ta arbeten enbart för att min mamma tycker att det är säkert och därmed tycker jag att det är säkert. Kan inte bara tänka på att jag måste ha en viss summa pengar utan faktiskt titta på vad det är som gör mitt liv värt att leva.

Självklart min dotter men hon är ändå inte det som får mig att gå upp på morgonen, missförstå mig rätt. Jag älskar henne men jag är ändå något även utan henne, jag är inte bara någons mamma.

Har kommit på att jag inte vill fakturera, leka speditör eller vara någons assistent. Tror att det sistnämda ändå är något som skulle kunna fungera på rätt företag och med rätt chef men ändå nu har jag ju chansen att verkligen göra något av mitt liv.

Har ju pengar ett tag framöver, och en del av mig säger att skaffa dig genast ett jobb så du kanske kan bygga upp en buffert och fortsätta leva livet. Resa, unna dig saker och må bra.

En del av mig säger att chansa, gör något crazy och oväntat. Starta eget, utbilda dig till något eller ta ett jobb som kanske ger dig mindre pengar men mer värde i livet. Vad det skulle vara vet jag fan inte. Har ju alltid funderat på att bli massör men inte ansett mig ha råd till det, och dessutom vad är det för liv att vara massör får man några pengar på det. Alltid någon som gör att jag inte vågar satsa.

För några dagar sedan sa min mamma något som gjorde mig både förvånad och glad. Och lite arg faktiskt. Hon sa att jag borde kolla upp utbildningarna på Axelssons igen... första katalogen skaffade jag nog någon gång när jag var typ 18 och stod inför ett nytt steg i livet. Att hon sa det fick mig att börja tänka ännu mer. Vilket i sig gör mig arg, varför ska jag ha min mammas godkännande för allt? Om hon säger att jag kan bli massör då tror jag på det, inte annars. Fan om man kunde bli vuxen någon gång!?!

Så nu har jag börjat fundera på allvar. En tanke har ju länge varit att ta ett jobb inom kriminalvården. Sökte förra året men hoppade av när jag blev kallad till intervju. Men nu söker de återigen nya kriminalare och jag har nu skickat iväg en ansökan. Ett litet aber är att utbildningen på 20 veckor är inte förrän i november och då har jag ju ätit upp hela mitt kapital och kan därför inte spara... Samtidigt så vaknade lusten att kanske utbilda mig till något annat, typ massör och det finns ju både Axelsson och Hälsoteket som ger utbildningar. Vet inte vad som är bäst, den ena ger heltidsstudier och kostar väldigt mycket medan den andra har lagt upp det så att man läser två dagar i veckan och sen är det lite billigare. kanske slår det lite högre om man har diplom från Axelssons men hm det tål att tänkas på.

Planen ser ut som följer. Aningen pluggar jag till massör i höst och sen om jag har tur kan jag jobba med det, eller så kanske jag får börja jobba som kriminalvårdare och då kan jag jobba extra som massör.

Att arbeta som kriminalvårdare ger en inte mycket pengar och jag kommer få gå ner rätt mycket i lön men å andra sidan kanske inte pengar är allt här i livet. Kan jag få ut något annat av att arbeta inom den branschen eller kommer den bara dränera mig.

Hur hittar man sitt kall i livet!

Och ännu viktigare hur hittar man modet att våga!?!

"Det finns inget mer sällsynt i världen än livet. De flesta människor existerar bara."

Oscar Wilde

Homestyling by me

Har nu kommit en bit på väg att göra lägenheten till ett hem och konstigt nog så funkar det. Jag trivs bättre nu när det faktiskt är mysigt. Tänk va lite gardiner kan göra

Tankekvinnan sitter fortfarande uppe, och rakt dessutom. Tack du uppfinnare som kom på expanderskruv.

Nu när jag har fått väldigt mycket tid över till mig själv så har jag faktiskt tagit mig upp ur sängen i bra tid. Har i och för sig inte haft så mycket att välja på eftersom fr kaos skulle till dagis (hon får sommarlov from måndag). Sen har jag varit i gång och pysslar, har ju haft väldig tur med vädret och jag hoppas det håller i sig men fick höra att det nog skulle bli lite sämre (typiskt men det är väl bara för att jag ska ha "semester")

Uteplatsen har dock hunnits med och om inte pengar vore en bristvara skulle den utsmyckats mer, men jag får väl försöka ta det lite pö om pö och inte måste ha allt färdigt på en gång.

helhetsbild, syrenhäcken sticker upp i förgrunden, lite i spinkigaste laget men kommer väl igång så småningom hoppas jag

stilstudie

stilstudie 2... bredvid markstenen vet jag ännu inte vad jag ska göra, mer marksten eller en utsmyckning av ngt slag

"Jag arbetar hårt med att lata mej."

Oscar Wilde

Lägetsrapport från ...

landet jahaja

vaknade vid 8 och den första känslan var fan va nice, jag slipper vara på jobbet. Vände mig om och somnade igen. Vaknade efter 9 och gick då upp. Men nu var känslan helt annorlunda. Helt plötsligt känner jag mig helt dränerad på allt... ingen energi, ingen ork och definitivt ingen lust.

Går mest omkring och är. Inget på ett trevligt sätt utan mer med en känsla av olust. Av de planer jag hade har än så länge inget blivit utfört.

Jo, gick och handlade och la ut annons på de två stolarna som fr kaos har växt ifrån. Så nu har jag nog gjort mig lite förtjänt av lite WoW innan det är dags att hämta fr kaos.

"Bara tråkiga människor briljerar på morgonen."

Oscar Wilde

Livet på vänt

Den senaste tiden känns det inte som jag gjort annat än väntat. Väntat på att få reda på om jag ska bli uppsagd, väntat på att få reda på vad förhandlingarna ska sluta i, väntat på att få ett besked om hur och om och nu slutligen väntar på att få reda på NÄR.

Jag är uppsagd, företaget har gått med på mina önskemål och man tycker ju att det borde vara frid och fröjd. Men då är det dags för nästa väntan. Nu ska jag vänta på att få besked när vi ska skriva under överenskommelsen. Å dessutom väntar jag på att få reda på NÄR jag ska gå hem. I fredags var det ju väldigt viktigt att jag lämnade företaget direkt när överenskommelsen var underskriven. Men nu händer ju inget och jag sitter där jag sitter. Eftersom jag inte vet när jag blir inkallad för att skriva på och jag inte vet vad som kommer hända när jag skrivit på blir det inte mycket gjort. Jag sitter av tiden... bedrövligt tråkigt. Om jag börjar göra något kan man ju ge sig på att jag kommer bli inkallad.

Idag ägnade jag mig således åt att tömma datorn på allt jag sparat under de två år jag arbetat där, rensat mejlen och plockat rent på skrivbordet. Trodde när förhandlaren från mitt fack skickade över överenskommelsen för påseende i förmiddags att dagen skulle sluta med att jag fick gå hem för gott. Men kl 4 kommer min chef och upplyser mig om att högste chefen som ska skriva på inte fått pappren förrän på eftermiddagen alltså kommer han skriva på under morgondagen. Någon tid fick vi däremot inte så även morgondagen kommer bli en dag i väntans tecken. Ska det skrivas på under förmiddagen och får jag gå hem sen. Eller blir det en eftermiddagsträff och avslut.

Det blev lite fånigt för min chef och jag var båda övertygade om att jag skulle gå hem i dag. Så hon hade köpt en liten bukett med blommor och eftersom det är snittblommor fick jag ta med mig dem hem nu och sen säger vi hej då i morn. Alla sätt är bra utom de bästa.

Mkt kan jag säga om företaget men att de har en human syn på saker vore faktiskt lite väl att ta i. Det verkar som man glömmer att det faktiskt är en människa man har att göra med och inte bara ett papper som ska skrivas på. Att vänta är fruktansvärt destruktivt och när man dessutom inte får kläm på vad resultatet blir av väntan är det ännu jävligare.

Så håll tummarna för att jag i morgon inte bara får skriva på utan även gå hem. Fast det vore ju lite irriterande att åka hela vägen till jobbet bara för att få vända i dörren efter att ha skrivit på... Vet inte vad som är värst?! Sitta en hel dag och vänta eller få vända!!

Idag har många frågat hur det känns och i dag är nog första gången som jag riktigt har känt något. Tidigare har det varit så mycket annat som ska tas i beaktande (beslut om AD, krav och villkor) att jag skjutit upp insikten om att jag nu faktiskt är arbetssökande på heltid.

Det känns så där, även om jag glatt säger att jag på mycket länge kommer få ett lång sommarlov så känns det i magen. Den minnesgode läsaren vet ju att jag inte trivs så bra men det är ändå en konstig känsla att jag om någon dag inte längre ska åka de 6 milen till jobbet, jag ska inte längre se och beröras av de personer jag arbetar med. Alla förändringar är omvälvande och även om jag hoppas och tror att jag kommer träffa nya trevliga människor på ett eller annat sätt så känns det sorgligt.

Dessutom att bli uppsagd på grund av ett "brott" som man begått och blivit straffad för känns rent utsagt förjävligt. Jag blir straffad två gånger för samma brott. Det där med att glömma, förlåta och gå vidare är inget som praktiseras i det vardagliga. men men, ingen idé att gråta över spilld mjölk, något bättre kommer säkert ut av det här även om det just nu känns lite vemodigt och jobbigt.

"Olyckor kan man uthärda. Men att lida för sina egna felstegs skull - det är vad som känns i livet."

Oscar Wilde

Blogga eller inte blogga... är det frågan?!?

De allra bästa blogginläggen kommer jag på när jag är miltals från datorn. Jag kan vara på promenad, sitta och fakturera eller helt enkelt bara åka från jobbet och hem. Då går hjärnan på högtryck och jag kreerar en hel drös fantastiska blogginlägg. Men sen när jag väl får en dator i handen går det inte längre. Hjärnan är helt död och jag har ingen aning om vad jag ska skriva. Allt verkar fel, tråkigt eller ointressant.

Men jag vet ju att jag vill blogga, frågan är bara hur jag ska ta mig till... mobilblogg får jag inte att fungera med min telefon och med mitt tekniska intresse så det går bort. Twitter är ett slags substitut och det fungerar. Men blogginläggen lyser med sin frånvaro med samma intensitet som solen just nu.

Jag läser en del bloggar och det finns många guldkorn men också en den rent bedrövliga.
Modebloggar förstår jag mig inte på, inte heller sådana bloggar där bloggerskan lägger ut nakenbilder helt random i texten. Oftast är det kvinnliga bloggare som kör sådana fulknep för att få fler läsare men om man bortser från den tillfredställelse som bilderna eventuellt kan ge vissa personer så är det fruktansvärt dåliga bloggar.

När jag läser dessa så känner jag mig berättigad till att uppehålla min plats i cyberspäjs. Men sen när jag läser en av de som verkligen kan hantera ord och texter drabbas jag av mindervärdeskomplex och känner mig rätt överflödig i bruset.

Det behöver inte nödvändigtvis vara av något större politiskt värde i bloggen utan bara stilla betraktande av omvärden sett genom sitt eget perspektiv, men så länge de kan fånga min uppmärksamhet spelar det mindre roll. En del använder bloggen som ett sätt att förmedla sin syn på saker, andra lämnar bara en betraktelse av sin värld och ytterligare några bajsar bara i rymden för att se när skiten ska landa.

"Dåliga konstnärer beundrar alltid varandras verk."

Oscar Wilde