Sista gången...

Det var sista gången jag sökte hjälp när smärtorna blev mig övermäktiga.

Vaknade med en korsrygg från hell. Promenaden gick långsam på ben som inte riktigt var med på notorna. Bestämde mig för att inte vara en martyr så planen var att åka till akuten efter frukost.

Sagt och gjort. Drasuten och fr kaos följde med. Vi hamnade på lättakuten där jag efter en stunds väntan fick träffa en doktor som sa att det nog bara var muskulärt. Inget direkta tecken på att det skulle vara ett diskbråck. Hon gav mig rådet att äta voltaren och uppsöka en sjukgymnast. De gör ingen röntgen om det inte förelegat ett trauma. Kontakta vårdcentralen om jag vill få min rygg utredd.

Undertecknad tackar för råden men avböjer. I bilen bokas tid hos VC, självklart är dr Barsk på semester men en annan läkare har tid för att hjälpa mig med smärtlindring. En tid till dr Barsk bokas också in om tre veckor för utredning.

När tiden för besöket hos dr flum (som jag träffat i samband med smärtgruppen) infinner jag mig på VC. Och väntar. Väntar. Tio minuter sent kommer han ut och ropar upp, inte bara mig utan även en annan patient. Det har blivit en dubbelbokning kan du tro. Dr Flum tar in mannen med motiveringen att det borde gå snabbast. Och undertecknad får vänta lite till.

Efter några minuter kommer dr Flum ut igen och ber mig följa med. Mot receptionen. Den här dubbelbokningen var ju tragisk men han måste boka om mig eftersom han sitter med en väldigt sjuk patient. Väl framme i receptionen går hans beklaganden mig på de redan trasiga nerverna och jag ber honom fara och flyga. Eller nä, det gör jag förstås inte eftersom jag är en väluppfostrad idiot. Men jag hade god lust. Det blir klart att jag inte kommer få en ny tid förrän efter kl fyra. Dessutom vet jag ju att jag och får Barsk redan har provat igenom alla läkemedel mot smärta (bortsett från stesolid eftersom han vägrar skiva ut det. Jag kan ju bli missbrukare) så jag frågar dr Flum om han verkligen tror han kan göra något åt min smärta eftersom jag äter citodon just av den anledningen att det intefinns något annat som hjälper. Det kunde han rimligtvis inte säga eftersom han inte tittat på mitt fall. Förstår jag med men i frustrationen över situationen blev jag barnslig. Avkokade hela skiten och åkte hem. Har ju mitt citodon och trots att jag egentligen inte får så tänker jag döva smärtan. 10 eller fler skiter jag i, bara jag slipper den värsta smärtan.

Men eftersom det inte går att få någon hjälp om man inte är döende (och inte alltid då heller) i dagens sjukvårdscystem så får jag helt enkelt bita ihop och gilla läget. Och äta citodon)