På grund av ett litet oömt ögonblick med fr kaos, som har huvudvärk och surar, sladdar jag in fem minuter innan utsatt tid. Fixar parkering och tar långa benet före. Man ska betala i huvudkassan men det är så mycket folk där att jag struntar i det och går direkt till mottagningen. Det bar nummer nitton och jag gick nummer fyrtiosex.
Anmäler mig på expeditionen och de gulliga tanterna fixar så jag får träffa dr rask.
Det här äventyret hade jag kunnat vara utan och känslan just nu är uppgivenhet.
Mina tår var troligen svamp, trots negativt prov och jag fick tabletter jag ska prova. Mina eksem var inte mer än just eksem schampoo och ögondroppar för behov. Orkade inte säga att jag redan provat dessa och inte får någon hjälp. Det känns inte som det gör någon skillnad ändå.
Den hårlösa fläcken var det inget att göra åt, det var resultatet av en inflammation som förstört hårsäckarna. När jag frågade om vad som kan vara orsaken var svaret Lichen. Se där ja. Där också.
Sen tittade han mig i munnen och tyckte att det var lite. Så jag bryddeig inte om att upplysa att jag hade problem med att det stränar. Sen ville han titta i underlivet men jag avböjde.
Det tog honom typ åtta minuter. Han var nysvensk och tyvärr pratade han väldigt otydligt så jag kände inte att det var någon idé att fråga saker. Det blir till att gilla läget och bara acceptera att saker och ting inte funkar som de ska.
När jag passerade kassan på min väg ut hade mitt nummer fortfarande inte kommit upp.
Vad har hänt med svensk sjukvård? Det verkar ha gått småknytt i mina kontakter med vården. Eller så är jag för frisk helt enkelt. Känner inget förtroende för någon det känns inte som jag räknas och är viktig.
Hypokondriska klimakteriekossan får klara sig bäst hon gitter helt enkelt. Helheten är ointressant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar