Läget?

jomen en tacker som fråger...

Egentligen är det inte speciellt synd om mig. Ändå känns livet jävligt just nu.

iFånen var stendöd så nu har jag en ny het iFån 6 så klart. Den fungerar och är faktiskt lite roligare än den förra men ändå. Det är mer än 300 kronor mer i månaden... Samtidigt går jag in i den lägre ersättningsnivån på sjukskrivningen vilket gör att jag inte får ut speciellt mycket per månad.

Jag har en underbar dotter som vill ha. Hon vill ha en iFån, nya kläder och annat. Det enda jag kan svara är... Jag. Har. Inte. Råd! Suck, hur kul känns det. Så igår gjorde jag det min mor gjorde före mig, jag handlade på konto på Ellos. Då får vi kläder och jag får en skuld som jag får beta av successivt. Men vad ska man göra.

Skaffa ett jobb kanske någon säger då! Ja, det vore ju kul. Problemet är ju att Samordningsförbundet som skulle hjälpa mig ut på praktikplats på ett drygt år inte har lyckats. Nu är den ene lotsen sjuk, den andre på semester och tiden tickar på. Min, säkert välmenande, handläggare på FK kommer med den ena käcka kommentaren efter den andre. "Gå runt där du bor och kolla på olika företag, se om det är någon du blir nyfiken på och sedan ringer du dem och pratar med dem" eller "Prata med dina vänner, de har säkert ett arbete där du kan arbetsträna". Jamen eller hur?! Då kräver de av mig en av de saker jag försöker få dem att förstå att jag inte längre klarar. Fatta beslut, tänka logiskt och sälja mig själv. Just det där sistnämnda är jävligt klurigt. Sälja mig själv. Jag var urusel på det innan jag blev sjuk och nu kan jag inte påstå att jag är speciellt mycket bättre. Så där sitter jag nu med min tvättade hals och har en förestående katastrof framför mig.

Katastrofen består av att jag riskerar att bli utförsäkrad, FK handläggaren anser nämligen att det inte finns något i mina läkarintyg som förklarar varför jag inte kan arbeta. Det värsta är ju att hon har rätt. Att jag har fibromyalgi, servicalt bracciablabla och emotionell personlighetsstörning är inget som i sig hindrar att jag arbetar. Men min hjärna och min kropp motarbetar mig konstant där så hur ska jag få dem att förstå det. Jo, arbetsträning. Men jag kommer ju inte ut på någon sådan. Alltså kan jag inte få det på pränt. Hm. Hur göra då?

Den kvinna som hoppade in istället för mina ordinarie lotsar på samordningsförbundet är också inne på det spåret, att jag ska lösa allt själv alltså. Hon kom dessutom med den rätt knäckande kommentaren "du kan ju inte förvänta dig att hitta ett arbete som du tycker om. Det finns nog ingen, bortsett från konstnärer, som kan leva på sin dröm". Men tack för den. I mitt fall handlar det nog mer om att jag faktiskt vill hitta något som jag KLARAR AV. Tackar så mycket!

Så vad klarar jag av då. Jag vet inte, jag hade hoppats att ... wait for it ... wait for it ... ARBETSTRÄNINGEN ... skulle hjälpa mig att påvisa vad jag klarar av. Sen kan jag söka arbete utifrån det. Joråsatt, bilen går bra.

Fast den ska ju säljas. Drasuten behöver få loss pengarna och den är för dyr att ha, nu när han har en egen dyr leksak. Än så länge är det ingen som nappat men det hänger över mig och eftersom jag inte har någon annan i bakfickan så blir det ett litet orosmoln som hänger där. Vad händer när jag inte har bilen längre.

Killarna kan vara hemma själva nu, jag har tränat lite med dem och de äter inte längre upp allt de hittar, sen kanske jag inte behöver lämna mat för upptining på diskbänken. Så det är det minsta problemet med livet utan bil. Men jag fixar inte att åka buss och fröken kaos ska till skolan och fotbollsträningar. Drasuten säger bara att det är lugn, det löser sig. Han ska fixa en ny bil åt mig. Men han förstår inte att jag oroar mig.

Jag oroar mig också för att min ersättningslots inte gör det hon ska. Hon skulle nämligen kontakta något ställe där de har arbetsträning under övervakning. Hon berättade om det och sa också att det var lite bråttom eftersom det skulle dra igång i oktober. Så vitt jag vet är det oktober nu och jag har inte hört något av varken henne eller någon annan. Men ring henne då säger du kanske, ja problemet är att jag inte har hennes nummer. Hon hade inte det i huvudet och kunde därför inte ge mig det sist vi sågs. Alltså sitter jag här igen och vet varken ut eller in. Men du kan ge dig på att det är jag som kommer få skit för att inget händer den dagen allt rinner ut i sanden. För i november går min tid hos samordningsförbundet ut. November är nära.

Nära är kanske också min uppsägning. Jobbet har ringt och de vill träffa mig. Anledningen de uppgav var att en ny personalchef tillträder och de vill stämma av vad som händer i mitt liv. Höra om de kan göra något eller inte. Förra gången det hände så blev jag uppsagd en vecka senare. Tack vare facket fick drog de tillbaka uppsägningen men vem säger att det blir så den här gången. Man ska inte skriva fan på väggen men jag kan inte låta bli att oroa mig.

Så oro är nog den starkaste känslan just nu i mitt liv. Jag försöker hitta planer som jag kan genomföra själv men faller hela tiden tillbaka eftersom oron över att jag inte ska orka, att jag inte kan och så vidare tar över.

Till detta kan vi även lägga till oron över att mitt äktenskap ska vara slut när som helst, Drasuten har flaggat för att han inte orkar hur länge som helst och har mått dåligt i två och ett halv år av våra tre år som gifta. På söndag firar, eller, vi fem år tillsammans. Men jag tror jag låter den passera obemärkt förbi. Dessutom oroar jag mig för min dementa mamma. Hon är helt borta och jag hoppas hon dör snart. Ja du läste rätt, jag hoppas hon dör. Hon vill inte leva och det sätt hon lever är inte värdigt någon. Inte ens en alkoholist. Men det ska väl ta tid och dras ut i det oändliga. Samtidigt är min mormor pigg och glad (fast glad vet jag inte riktigt om det stämmer) hon tänker leva tills hon är över hundra så det är några år kvar. Fem för att bli hundra och sen några år till på det antar jag. Hon är arg på mig för hon tycker inte att jag tar hand om min mor. Jag vet inte vad hon begär och när jag pratade med mor om det blev hon förbannad på sin mor. Så ja, cirkeln är rund och allt det där.

Egentligen vill jag nog bara att allt ska ta slut.

Men det gör det inte så det är bara att kavla upp ärmarna och fokusera på det jag faktiskt kan... typ tvätta, spela WOW och försöka vara en bra mamma. Det andra får lösa sig bäst det gitter. Jag gör som den borderline jag är... jag glider med och ser var jag hamnar helt enkelt.