En sak är det här med min svårighet med att få siffror att prata med mig. Lyckades med lite vilja, jävligt mycket våld och en anings vaselin arbetade upp min 2a i matte från 9an till en 4a i 3e ring och nu jobbar jag oftast med att ta hand om siffor. Läste till och med statistik på universitetet men när jag kom till 60 poängsnivån sprang jag in i snårskogen och kom fan inte ut. Fick ge upp. Men jag förstår fortfarande inte. Att kolla vad klockan är och försöka klura ut hur många timmar det är kvar till något är en lika stor utmaning varje gång. Kommer liksom aldrig naturligt för mig och jag älskar min miniräknare i mobilen.
Har aldrig blivit diagnostierad med något utan fick mest skäll av min mattelärare för att jag inte kunde. Men när jag efter år av blod, svett och mycket tårar läste jag en artikel i en tidning och känslan var euforisk. Det kallas dyskalkyli och jag fick äntligen lite upprättelse.
Jag förstår varför jag inte kan räkna i huvudet, varför jag inte förstå relationerna och förhållandena mellan tal, meter och annat otyg. Men eftersom jag är den jag är har jag alltid lärt mig hur saker och ting är. Precis som jag lärt mig att ordet "parallellogram" stavas med 4 l har jag lärt mig att det går 100 cm på en 1m. Jag har inte gjort en stor grej av det men det är skönt att sätta en etikett på monstret.
Men här har jag ställt min egen diagnos och jag antar att en fackman/kvinna skulle skratta åt mig och hänvisa mig till mina framgångar. Men det skiter jag i, jag vet att det är det jag har och jag kan tillåta mig ha den defekten utan att bryta ihop. Det hjälper mig att inte känna mig helt jävla värdelös när vänner räknar ut procentsatser i huvudet.
Sen har vi nästa fel som är konstigt. Mina matvanor. I högstadiet fick jag gå på kontrollvägning för jag gått ner mycket under en kort period och dessutom slutade äta i skolan. Vi blev till och med kallade till möte med en orolig lärare men mamma förstod inte vad problemet var. Jag åt hemma och visst hade jag gått ner men jag det gör barn när de kommer till en viss ålder.
Jag har en ätstörning. Jag lever med monstret varje dag och efter år av självsvält (helt enkelt inte hungrig) har jag nu vänt andra sidan till och vräker i mig allehanda onyttigheter. Men trots att jag vägt ringa 46 kg till en 167 cm lång kropp har jag aldrig kräkts eller använt mig av några preparat. En period kunde jag inte äta, jag rörde extremt mycket på mig (milslånga promenader med hundarna) och jag gick ner i vikt.
Nu kan jag inte gå ner ett gram, jag vräker i mig och hatar mig själv för att jag gör det. Men jag lider inte av varken bulimi eller anorexi. Nä verkligen inte, det vore ju för enkelt. Varför har jag då inte hänfallit åt detta kan man ju undra? Jo, av den väldigt enkla anledningen att jag helt enkelt inte kan kräkas. Det går inte, tro mig jag har försökt köra ner en tandborste i halsen (vi pratar hela tandborsten) men inget händer. Jag har gett upp. Vill egentligen inte lära mig kräkas heller. Men ibland när hatet och självföraktet blir för stort skulle det vara en lisa att bli av med det som ger mig ångesten. Ångesten i sin tur gör att jag äter mer. Ond cirkel
Efter 26 år har jag hittat vad det kallas... tur Google finns. Det kallas UNS. Självklart en o-grej. Något som är fel men ändå inte. Om jag inte visste bättre skulle jag nästan tro att jag själv skrivit det för att ge mig en etikett att sätta på monstret. Det blir ju lättare att stirra det i ansiktet om jag åtminstone vet vad jag ska kalla det. Men eftersom det är jag så kunde jag ju inte hitta på något mer upphetsande att kallad det, en ätstörning Utan Närmare Specifikation. Klart och konsist.
Mitt största problem är dock att jag lider av "duktiga-flickan"-syndromet. Att erkänna att det är något fel, att jag behöver hjälp vore väl ändå inte riktigt rätt?! Inte ska väl lilla jag ta tid av andra, tro att jag har något fel som är värt att få ett namn. Men jag lär ju inte vara ensam. Det är ju lite ball att vara lite udda.
Så jag tar mitt UNS av vanvett och njuter av sällskapet och en extra skopa glass med hjortronsylt
"Det är alltid med de bästa intentioner som det sämsta arbetet blir gjort."
Oscar Wilde
