Känner mig liten och ensam. Fortfarande inte träffat någon läkare och av det jag hört är jag inte speciellt viktig att titta till.
Precis när jag skrev ovanstående kom en läkare. Hon hade inte mycket nytt att komma med. Jag har ont och det får jag lära mig leva med. Har man ett diskbråck så får man leva med att man har ont. Har man dessutom fibrimyalgi så blir smärtan inte bara förstärkt utan även förlängd. Yippie kaäj säger jag!!
måndag, februari 18, 2013
Åt helvete
Vaknade i morse med ett knä som värker. Som vanligt ignorerade undertecknad smärtan och fortsatte som vanligt.
Nu sitter ego med ont på akuten igen. Den här gången är det knät och händerna som är orsaken.
Kan knappt gå pga av knät och händerna är som de är.
Ortopedakuten är min plats den närmaste tiden antagligen.
Nu sitter ego med ont på akuten igen. Den här gången är det knät och händerna som är orsaken.
Kan knappt gå pga av knät och händerna är som de är.
Ortopedakuten är min plats den närmaste tiden antagligen.
onsdag, februari 13, 2013
Plötsligt händer det
Spelar en hel del wordfeud med vänner och främlingar och Drasuten. Är inte speciellt bra på att få ihop bokstäverna. Hjärnan vill inte se samband och det är det som är jobbiga att inse, det funkar inte som det brukar.
Men så helt plötsligt händer det, bokstäverna faller på plats!
Men så helt plötsligt händer det, bokstäverna faller på plats!
måndag, februari 11, 2013
Nystart
Skaffade, mot bättre vetande, en iPhone i dagarna.
Kan inte påstå att jag är helt övertygad om äpplets fantastiska fördelar men jag håller sakta men säkert på att göra den bättre.
Så pass att jag inte svär ve och förbannelse varenda gång jag ska använda den. Och om man bortser från det faktum att min musik fortfarande inte kan kopieras från iTunes så börjar det likna något nu.
Jag ha precis laddat mer Spotify och även bloggappen så nu jäklar i min lilla låda ska det väl ändå bli ordning på fruktgården.
Nu ska jag gå och leka med paddan, medan fr kaos vilar genom att kolla på sina idoler på youtuben på sin lillapadda.
Vem säger att vi är fruktifierade!?!?
Kan inte påstå att jag är helt övertygad om äpplets fantastiska fördelar men jag håller sakta men säkert på att göra den bättre.
Så pass att jag inte svär ve och förbannelse varenda gång jag ska använda den. Och om man bortser från det faktum att min musik fortfarande inte kan kopieras från iTunes så börjar det likna något nu.
Jag ha precis laddat mer Spotify och även bloggappen så nu jäklar i min lilla låda ska det väl ändå bli ordning på fruktgården.
Nu ska jag gå och leka med paddan, medan fr kaos vilar genom att kolla på sina idoler på youtuben på sin lillapadda.
Vem säger att vi är fruktifierade!?!?
måndag, januari 28, 2013
Uppdatering från wooden
Upptåckte att jag min vana trogen inte skrivit här på länge. Så en kort (läs lång) uppdatering kommer här.
Vi har nu två odågor. Odågan fick nämligen en storebror dagen före nyårsafton. En rottiskille som i skrivandes stund har blivit sex månader. Han är en riktig odåga och fd odågan går nu under namnet byrackan. Odågan är en ätare. Allätare med betoning på ALL. Det betyder att så fort han inte har koppel på sig så sticker han iväg och knaprar, glufsar och slukar allt i sin väg. Igår kulminerade det med ett halvt stearinljus och en gummihandske. Handsken ägnade han sedan natten åt att kräkas upp och vi har inte sovit många timmar sammanlagt. Men den kom upp och det är huvudsaken.
Nu är det därför koppel på och enbart lösspring på vissa anvisade platser. Därefter måste jag träna in ordet NEJ och spotta ut. Problemet är ju att han vet att han gör fel och därför springer så långt bort från undertecknad som möjligt medan föremålet sväljs helt. Pratade med veterinär och de sa bara att det gäller att ha koll, de flesta allätare slutar efter att de fyllt året. Så det är bara att kämpa vidare. Byrackan aka fd odågan fattar inte vad grejen är, han tuggar gärna på saker han hittar ute och kan bära iväg på en och annan strumpa men han skulle inte komma på tanken att svälja sakerna. Hästskit och andra delikatesser däremot har han lite svårare att motstå men han kan ordet NEJ och spotta ut så oftast löser det sig själv.
En annan sak detta dubbla hundliv har medfört är att SirBastian måste säljas. Min lilla gula bil är helt plötsligt för liten. Med Byrackan funkade det perfekt, han i baksätet i bälte och vi andra fram. Men nu när Odågan är med finns det inte ett baksäte stort nog för båda två. Odågan väger ca 29 kg och växer fortfarande. Därför har jag nu med Drasutens hjälp haft bilen ute på försäljning på blocket. Efter två veckor verkar det som vi funnit en köpare (håller tummarna att det håller till på lördag då han ska hämta bilen) han betalade handpenning och fortsatte åka skidor för att sedan hämta på lördag som kommer. Efter detta glada meddelande åkte vi glatt till Uppsala och kikade på en Volvo v70 som jag hittat på blocket kvällen innnan. Den var mycket bättre än de andra jag provkört och vi slog till, handpenning betalades och nästa vecka blir den min. Ser fram emot detta, att få en egen bil igen, nu kör jag med Drasutens bil som visserligen är trevlig men inte min.
Vad gäller min hälsa så är det i stort sett oförändrat. Medicinen som min husläkare ville att jag skulle prova slutade jag med efter två dagar (tre tabletter) eftersom min mage totalhavererade. Nu har jag fått nya tabletter (nervpåverkansmärta ska de hjälpa) och än så länge är jag bara lite vinglig, har ont i magen och mår lite konstigt några timmar efter att tabletten är inmundigad.
Gjorde en MR för att se om den visade samma som den kontraströntgen jag gjorde i mellandagarna gjorde. Men icke sa nicke. Och eftersom min husläkare är av den slöare typen så väljer han självklart att gå efter MR resultatet, vilket säger att det inte är någon fara med min nacke. Jag har ett litet diskbråck men det finns ingen nervpåverkan. Eller hur säger jag som lever med ständig smärta från nacke och armar. Men efter mycket tjafs fick jag så en remiss till neurokirurg, men mina förhopppningar att faktiskt få komma dit är minimala eftersom allt hänger på vad läkaren skriver i remissen.
Väntar fortfarande på svar från FK om ny handläggare så där är det stiltje totalt. Men så länge pengarna kommer in varje månad utan problem så orkar jag inte bråka. Men det börjar väl bli dags att ringa och kolla vad som händer och fötter.
Annars rullar livet på i stort som förut.
Vi har nu två odågor. Odågan fick nämligen en storebror dagen före nyårsafton. En rottiskille som i skrivandes stund har blivit sex månader. Han är en riktig odåga och fd odågan går nu under namnet byrackan. Odågan är en ätare. Allätare med betoning på ALL. Det betyder att så fort han inte har koppel på sig så sticker han iväg och knaprar, glufsar och slukar allt i sin väg. Igår kulminerade det med ett halvt stearinljus och en gummihandske. Handsken ägnade han sedan natten åt att kräkas upp och vi har inte sovit många timmar sammanlagt. Men den kom upp och det är huvudsaken.
Nu är det därför koppel på och enbart lösspring på vissa anvisade platser. Därefter måste jag träna in ordet NEJ och spotta ut. Problemet är ju att han vet att han gör fel och därför springer så långt bort från undertecknad som möjligt medan föremålet sväljs helt. Pratade med veterinär och de sa bara att det gäller att ha koll, de flesta allätare slutar efter att de fyllt året. Så det är bara att kämpa vidare. Byrackan aka fd odågan fattar inte vad grejen är, han tuggar gärna på saker han hittar ute och kan bära iväg på en och annan strumpa men han skulle inte komma på tanken att svälja sakerna. Hästskit och andra delikatesser däremot har han lite svårare att motstå men han kan ordet NEJ och spotta ut så oftast löser det sig själv.
En annan sak detta dubbla hundliv har medfört är att SirBastian måste säljas. Min lilla gula bil är helt plötsligt för liten. Med Byrackan funkade det perfekt, han i baksätet i bälte och vi andra fram. Men nu när Odågan är med finns det inte ett baksäte stort nog för båda två. Odågan väger ca 29 kg och växer fortfarande. Därför har jag nu med Drasutens hjälp haft bilen ute på försäljning på blocket. Efter två veckor verkar det som vi funnit en köpare (håller tummarna att det håller till på lördag då han ska hämta bilen) han betalade handpenning och fortsatte åka skidor för att sedan hämta på lördag som kommer. Efter detta glada meddelande åkte vi glatt till Uppsala och kikade på en Volvo v70 som jag hittat på blocket kvällen innnan. Den var mycket bättre än de andra jag provkört och vi slog till, handpenning betalades och nästa vecka blir den min. Ser fram emot detta, att få en egen bil igen, nu kör jag med Drasutens bil som visserligen är trevlig men inte min.
Vad gäller min hälsa så är det i stort sett oförändrat. Medicinen som min husläkare ville att jag skulle prova slutade jag med efter två dagar (tre tabletter) eftersom min mage totalhavererade. Nu har jag fått nya tabletter (nervpåverkansmärta ska de hjälpa) och än så länge är jag bara lite vinglig, har ont i magen och mår lite konstigt några timmar efter att tabletten är inmundigad.
Gjorde en MR för att se om den visade samma som den kontraströntgen jag gjorde i mellandagarna gjorde. Men icke sa nicke. Och eftersom min husläkare är av den slöare typen så väljer han självklart att gå efter MR resultatet, vilket säger att det inte är någon fara med min nacke. Jag har ett litet diskbråck men det finns ingen nervpåverkan. Eller hur säger jag som lever med ständig smärta från nacke och armar. Men efter mycket tjafs fick jag så en remiss till neurokirurg, men mina förhopppningar att faktiskt få komma dit är minimala eftersom allt hänger på vad läkaren skriver i remissen.
Väntar fortfarande på svar från FK om ny handläggare så där är det stiltje totalt. Men så länge pengarna kommer in varje månad utan problem så orkar jag inte bråka. Men det börjar väl bli dags att ringa och kolla vad som händer och fötter.
Annars rullar livet på i stort som förut.
torsdag, december 27, 2012
julefrid
Så var julen över för den här gången och som tur är dröjer det ett helt år innan nästan. Det året kommer alla hemmaboende barn fira hos oss och vi kan ta fram det tunga julartilleriet. Men i år hade jag och Drasuten en lugn skön jul.
Vi firade lill-julafton redan dan-före-dan-före-dan-före-dan före dopparedan eftersom fr Kaos åkte till sin pappa på fredagen. Egentligen skulle hon kommit tillbaka innan nyår men fadern ville gärna behålla henne några dagar extra och vem är jag att missa några härliga barnfria dagar extra.
Jag älskar min lilla kaos men när man har ont och är lite obalanserad kan en babblande, kontaktsökande och uppmärksamhetstörstande sjuåring göra livet ännu lite mer påfrestande. Mitt tålamod är nere i skorna redan innan och jag tror vi behöver en liten stund ifrån varandra. Sen kommer hon hem efter nyår och vi får några dagar innan skolan ska börja igen.
Grabbarna grus var hos sin mor på julafton men i övrigt huserar de hos oss. Dock är de ju mer med polare än hemma så vi har det lugnt.
Dan före dopparedagen åkte vi runt till den kära familjen. Mor i långtbortifan fick ett besök, liksom min 92 åriga mormor och Drasutens nyflyttade föräldrar. Julafton vek vi till oss själva. Inget flängande, inga krav eller måsten utan bara en härligt slapp dag.
Jag vaknade ju självklart vid halv sex och fick ett helt dagsverke gjort innan frukost kl åtta men resterande dag var slö och slapp. Vi gick promenader med Odågan och sedan var vi på bio och såg Hobbits. Den var väl bra, som en sagan om ringen-film med nya gubbar, men lite väl lång. Nästan 3 timmar lång vilket genererade mycket träsmak i rumpan. Det var vi och 4 andra i salen så det var rätt lyxigt. Odågan låg och snusade i bilen och såg väldigt yrvaken ut när vi kom tillbaka.
Har inte ensamtränat honom. Inte för att jag inte vill utan för att han aldrig är ensam i huset, vilket gör ensamträning rätt svår. Katten springer ju ut och in som hon vill och det gör ju tonåringarna också. Därför har jag kommit fram till att bilen är det bästa stället för honom att vara ensam på och det är inga som helst problem som synes.
Nåja, tillbaka till julen. Middag på julafton blev, hemmagjord pizza. Vi använde julskinkan och en massa andra tillbehör och det var gott. Julmat äter vi i stort sett alla andra dagar så det var nice att få något annat.
Juldagen veks till yngste rövaren som fyllde 16. Hans mor med sambo, mormor och morfar kom på fika. Farmor fick stanna hemma på grund av vädret. Mötet med Drasutens X-faktor kan vara rätt ansträngt men alla farhågor fick åka bakåtkammat och det var faktiskt riktigt trevligt och avslappnat. Undertecknad fick till och med en hej-då-kram av X-faktorn?!?!
Annandag jul bara försvann och nu är det vardag igen. Vilket inte innebär någon större skillnad för mig.
tisdag, december 25, 2012
Svårt val
ibland är man mer än olovligt korkad. Men vad vore livet om man inte ibland fattade beslut som kanske inte är de mest smarta men ändå ger en så mycket.
Den lilla odågan har verkligen berikat mitt, eller ska jag säga vårt, liv. Även Drasuten tycker att det är helt underbart med den lille svansen, som i skrivandes stund ligger i sängen (!!!!) och sover med husse.
Undertecknad har insett sina begränsningar och har börjat fundera i banorna att skaffa hund nr 2 redan nu. Vet inte om det är att rekommendera eller ens en bra tanke?
Det finns nog en del fördelar men säkert en hel del nackdelar också.
Skälet att jag vill skaffa en till redan nu, istället för att vänta tills Odågan är ca 1½ år, är att jag inte orkar busa med honom. Jag orkar inte heller med alla idioter man möter med hund för att ge honom chansen att rusa av sig. Därför skulle jag vilja utöka flocken med ytterligare en vovve så att de får busa med varandra och vara hundar, utan att matte för den delen måste vara social *hehe*.
Sen är det ju det där med lydnad och allt sånt, Odågan är otroligt lydig redan vid 4 månaders ålder men självklart hittar han på bus, speciellt om det går att äta får han kottar i öronen och vägrar förstå vad matte/husse står och gastar om. Men om det kommer en odåga till kanske det blir för roligt att sticka iväg på upptåg eftersom man hela tiden har en polare med sig, det kanske gör att matte/husse får stå och skrika utan att någon bryr sig.
Å andra sidan tror jag att mitt ledarskap är så pass starkt att jag kan få även odåga två att inse fördelarna med att hålla sig nära och faktiskt ta ut kottarna ibland.
Svårt fall doktorn grät. Visst kommer ytterligare en period med invänjning och det kommer bli rubbningar i våra nu fungerande rutiner. Men blir inte fördelarna större än nackdelarna?
Odågan får en kompis att rumla runt med.
Sen blir det förstås mer röj inomhus också, kanske något man inte orkar med?!
Fan varför ska hjärnan allltid ställa till det för hjärtat!?! De gånger jag låtit hjärtat bestämma och totalt ignorerat hjärnan har det ju faktiskt gått bra men frågan är om jag vågar, vågar gå mot bättre vetande?!?!
Den lilla odågan har verkligen berikat mitt, eller ska jag säga vårt, liv. Även Drasuten tycker att det är helt underbart med den lille svansen, som i skrivandes stund ligger i sängen (!!!!) och sover med husse.
Undertecknad har insett sina begränsningar och har börjat fundera i banorna att skaffa hund nr 2 redan nu. Vet inte om det är att rekommendera eller ens en bra tanke?
Det finns nog en del fördelar men säkert en hel del nackdelar också.
Skälet att jag vill skaffa en till redan nu, istället för att vänta tills Odågan är ca 1½ år, är att jag inte orkar busa med honom. Jag orkar inte heller med alla idioter man möter med hund för att ge honom chansen att rusa av sig. Därför skulle jag vilja utöka flocken med ytterligare en vovve så att de får busa med varandra och vara hundar, utan att matte för den delen måste vara social *hehe*.
Sen är det ju det där med lydnad och allt sånt, Odågan är otroligt lydig redan vid 4 månaders ålder men självklart hittar han på bus, speciellt om det går att äta får han kottar i öronen och vägrar förstå vad matte/husse står och gastar om. Men om det kommer en odåga till kanske det blir för roligt att sticka iväg på upptåg eftersom man hela tiden har en polare med sig, det kanske gör att matte/husse får stå och skrika utan att någon bryr sig.
Å andra sidan tror jag att mitt ledarskap är så pass starkt att jag kan få även odåga två att inse fördelarna med att hålla sig nära och faktiskt ta ut kottarna ibland.
Svårt fall doktorn grät. Visst kommer ytterligare en period med invänjning och det kommer bli rubbningar i våra nu fungerande rutiner. Men blir inte fördelarna större än nackdelarna?
Odågan får en kompis att rumla runt med.
Sen blir det förstås mer röj inomhus också, kanske något man inte orkar med?!
Fan varför ska hjärnan allltid ställa till det för hjärtat!?! De gånger jag låtit hjärtat bestämma och totalt ignorerat hjärnan har det ju faktiskt gått bra men frågan är om jag vågar, vågar gå mot bättre vetande?!?!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)