Det går framåt

Liten Odåga håller på att bli en större Odåga.

Bortsett från att han går upp ca 1 kg i veckan så märker man det på de små detaljerna. Han väger i dag 12 kg. Det ska bli oerhört spännande att se var det slutar. Han blir nog inte lika stor som min gamla rottis, som vägde 60 nerbantad, men han blir nog ändå runt 35-40 kgs kille med tanke på all extra hud som han ska växa i och tassarna som är några storlekar för stora just nu.l

I början nådde han inte upp till bordet med nosen oavsett han stod på bakbenen eller inte. Nu kan han lägga upp huvudet på bordsskivan när han står på bakbenen.

Förut kunde han bara nosa på toaletten under ifrån. Nu kan han nästan stoppa ner hela huvudet i toalettstolen.

Han har också börjat säga till när han vill gå ut och bajsa. Så vi har helt klart kommit ett stort steg närmare total rumsrenhet.

Däremot är han fortfarande en liten fegis när det är mörkt ute. Men det kommer nog att ge med sig.

Han är duktig på promenaderna. Kommer oftast när man ropar, följer inte efter andra utan kommer med mig. Han springer inte med sina hundkompisar som ofta springer iväg och utforskar utan sina mattar. Odågan stannar en bit bort och återvänder sedan till mig och fortsätter promenaden med mig tills dess hans kompisar återvänder. Visserligen gillar han att använda nosen men än har jag inte sett honom få upp spår efter varken rådjur eller annat spännande. Vi var och tittade på ett grävlingsgryt men han var mer intresserad av att få den andra hunden att leka än att utforska grytet. Hoppas det håller i sig.

Den jämnåriga pointer tjejen som bor i området är lite sämre på att hålla sig till husse så jag känner mig stolt som en tupp när Odågan faktiskt hänger med mig istället för tjejen.

Det är otroligt kul att få följa honom på hans väg i livet.

Små tankar små steg stor förändring

Dagarna går fortare än man tror. Efter smärtklinikens avslut fortsätter jag min vandring i limboland. Jag försöker hitta på något som jag kan bygga min framtid på, istället för att vänta på att någon annan ska göra det de säger.

Jag tog kontakt med en arbetsterapeut som finns i det närliggande centrumet och hon gjorde ett kostnadsfritt hembesök. De kan inte hjälpa mig med ett arbetsintyg men de kan se vad man kan göra för att underlätta min vardag.

Efter en rundvandring i slottet i wooden konstaterade kvinnan dock att det inte finns så mycket annat att göra än det jag redan gjort själv. Däremot föreslog hon att jag skulle träffa en KBT-sjukgymnast. De arbetar tydligen lite annorlunda mot vanliga sjukgymnaster och första mötet med honom är nästa vecka.

Smärtan sitter i och allt tar lite extra lång tid, benen är som spaghetti efter vår lilla 15 minuters runda. Både jag och Odågan är slut efteråt.

Men allt detta har fått mig att börja fundera lite mer på framtiden. Jag vill arbeta. Det är inte det som är problemet. Problemet är att jag inte kan både arbeta och vara en bra mamma, fru, vän och människa. Orken finns inte riktigt där för att orka med allt. För mig är livet utanför arbetet det som är det viktiga och om jag inte klarar det inte värt allt guld i Småland att arbeta. Så vad jag måste hitta är ett arbete som jag kan klara utan att göra avkall på det som gör livet värt att leva.

Frågan är bara vad detta skulle vara.

En dröm jag har är att skriva en bok. Har närt den sedan tidig ålder men har aldrig vågat ta steget att ens uttala drömmen högt. Det är ju löjligt. Det kanske det är. Men det är en dröm. Just nu handlar mitt liv om att göra det jag vill göra utan att tänka så mycket på vad som kan hända längre fram, vad som kanske kan hända.

Det handlar om att våga. Åtminstone våga prova. Så det ska jag göra.

Det är inte så att jag inbillar mig att jag är den nya svenska deckardrottningen in vardande men vissa böcker som jag läst det senaste åren hade jag utan problem kunnat klämma ur mig själv. Eller kanske till och med lite bättre. Därför tänker jag nu försöka lära mig skriva, för att se om det är något jag kan roa mig med tidiga mornar när jag vaknar före fan. Eller om det blir som med massagen, något jag kan bocka av från listan.

Det finns ett program på tv, 99 saker man vill göra innan man dör eller något liknande. Då två grabbiga pojkar åker jorden runt och gör den ena löjliga saken efter den andra. Inget av det de vill göra innan de dör skulle hamna på någon lista som jag producerade. Men jag har nog en liten önskelista över saker som jag skulle vilja göra. Åtminstone prova. Massage var en av dessa saker. Det var kul och helt klart värt tiden, tyvärr klarar inte min kropp av det och jag får därför lägga det till högen av utmaningar jag utsatt mig för och klarat.

Nästa är att lära mig skriva. Jag anmälde mig i går till en distanskurs i att lära sig skriva. För 1900 kr får jag 6 brev och 8 månader på mig att fullfölja kursen. Varje brev innehåller övningar som ska ta mig ett steg närmare min roman. Vi får se var vi hamnar.

Har en hel del spännande uppslag men som vanligt är det mycket som trängs i mitt huvud och vill ut samtidigt så det blir till att skriva upp alla och sedan titta på dem med nyktra ögon. Drasuten är mitt bollplank och än så länge stöttar han mig i min drömuppfyllningsjakt.

Första brevet har kommit och jag ska skicka in mina tankar och funderingar till kursledaren som sedan ger mig respons på detta.

Är detta framtiden?! Ingen aning. Men det ska bli spännande att prova.

Domen

Fibromyalgi bekräftad.

Man ska tydligen tåla ett tryck över 400 (ingen aning om vilket mått) men det motsvarar 4 kg tryck. Jag hade ett mått över 400 på de 18 triggerpunkterna. Sen ett på 69 resterande låg mellan 100 och 200

Däremot anser läkaren att allt som går att göra redan är gjort. Det är bara att fortsätta i galenskapen. Dessutom tyckte han att jag borde försöka trappa ner på citodonet. Eller hur!!! Ska jag ta bort det enda som hjälper?! Tror inte det va...

Published with Blogger-droid v2.0.4

tid för dom

Sitter i väntrummet på smärtkliniken och ska snart få höra deras bedömning.

Förra veckan träffade jag en av deras psykologer och fick den glädjande nyheten att jag inte är psykiskt sjuk. Nämen så bra då, visste inte ens att jag skulle vara orolig för det så det var ju skönt att veta.

Idag är det så dags att få höra deras samlade bedömning.

Lika spännande varje gång.

Published with Blogger-droid v2.0.4

Lyckan är kortvarig

Varför har jag inte tagit mot till mig och gjort det här tidigare?

Ännu en pusselbit har fallit på plats och det är helt underbart att vara med hund igen.

Tyvärr är det inte bara katten som har lite svårt att acceptera den nya familjemedlemmen (hon har dock blivit mycket mycket bättre och kan till och med vistas i samma rum som Odågan) utan även min kropp tycker att det blir lite för mycket av det roliga.

Så här ont har jag inte haft på länge, den vidriga värk som brukar sätta in på kvällarna när jag gjort för mycket en dag sitter nu i från det att jag går upp till det jag går och lägger mig.

Att bära 7 kg valp ut och in, busa med diverse leksaker och vara alert 24/7 var inget min "sjuka" kropp gillade. Trots detta och trots att jag nu måste ta dubbelt så mycket smärtstillande varje dag så är det värt det. Önskar bara att jag slapp det onda och bara kunde njuta av en otroligt härig lite kille.

I dag ska jag till smärtkliniken och träffa deras sjukgymnast. Har väl inga större förhoppningar om att de ska hjälpa mig eftersom deras inställning är att jag är färdigutredd och nu gäller det bara för mig att hitta ett sätt att leva med smärtan.

Pratade med min handläggare på FK förra veckan (jag ringde henne eftersom hon sin vana trogen inte ringt när hon sagt att hon ska) och vi skulle lägga upp en strategi. Hon är dock helt inne på linjen att jag SKA tillbaka till arbetslivet. Försökte förklara för henne att jag inte riktigt ser det eftersom jag inte ens får vardagen att gå ihop (med eller utan hund) men hon lyssnar inte riktigt på det örat.

Hon skulle i alla fall kontakta AF och vi ska ta ett möte med dem och se vad de kan göra för mig. Får se när det händer.

Träffade Dr Barsk förra veckan och blev fortsatt sjukskriven november och december. Men han är som vanligt bara en vanlig allmänläkare (hans ord) och kan varken skriva ett läkarutlåtande angående min arbetsförmåga eller snarare min arbetsOförmåga. Eftersom jag vet att AF definitvt vill ha ett sådant för att kunna hjälpa mig känns det lite hopplöst, men jag är väl inte känd för att ge upp, bara gnälla lite, så jag kommer väl hitta en lösning på ett eller annat sätt.

De sk lyckopillerna som jag äter, för att de kanske skulle hjälpa mig med smärtan, har inte gett den effekten. Jag ska öka dosen med en halv tablett per dag och se vad som händer. Om jag inte tycker att det ger någon effekt så kan jag sluta med dem om jag vill.

Eftersom mitt humör tyvärr hänger ihop med min smärta så hjälper inte tabletter mot depression mot humörsvängningarna heller. Jag har fortfarande inget tålamod och blir stressad och irriterad när det är för mycket liv och rörelse omkring mig.

Fr Kaos blir mest lidande eftersom hon just nu kräver mycket uppmärksamhet och aldrig kan göra det jag säger utan helst av allt tvärtom. Jag blir alltså jävligt lack på henne dagligen. Vilket inte känns kul alls. Hon hade dock tur och fadern tog sitt förnuft till fånga och har henne hela höstlovet (läs farmor). Hon kommer ha det jättehärligt och slipper både sin arga morsa och fritids i en vecka.

Ska till psykologen i morgon och då ska vi lägga upp mål för mig. Problemet är ju att jag vet vad jag vill men eftersom det inte är helt PK att vilja det jag vill så är det svårt att kunna komma dit.

Men skam den som ger sig

Sammy

Igår fattade jag ett stort beslut. Jag köpte hund.

Det blev en 9 veckors blandkille, schäfer-rottweiler-border collie.

Han hade bott hos en familj i 6 dagar när de upptäckte att sonen var allergisk. De gjorde valet att sälja hunden så fort som möjligt. In träder undertecknad.

Han är en cool och lugn kille. Gillar att bita och katten hatar honom.

Alla andra är dock överlyckliga och de samlades här spontant gör att beundra underverket. Att Drasuten fyllde år hamnade liite i skymundan kan man väl säga.

Objektet själv, Odågan, brydde sig föga om all uppståndelse utan sov lugnt på golvet med sina leksaker, dinosaurierna.

De förra ägarna påstod att det inte var några problem vid läggdags. Han kom och la sig och sov hela natten. Det sistnämnda stämde men lugnet innan själva insomnandet tog ett tag att uppnå.

Efter kvällsrundan blev odågan pigg som en mört och for runt i sovrummet som en skenande elefanthjord. Han upptäckte en ny spännande värld, under sängen. Där bökade han runt med som polare korren, en efter 5 minuter trasig pipleksak. Han började lugna först efter att vi släckte lampan. Men dröjde ytterligare 30 min innan han kom till ro.

Men sen sov han gott resten av natten.

Första olyckan hände i morse när vi inte var tillräckligt snabba i vändningen.

Nu dags för morgonstök. Fr kaos ska till skolan.

Published with Blogger-droid v2.0.4

time

Att vara en bra mamma igen. Fr kaos börjar i simskola idag.

Hon ser fram emot detta med en viss nervositet. Undertecknad får vara med första och sista gången. Jag hade tänkt tillbringa övriga dagar i bastun. Men det är varmt i luften och det funkar inte så bra med min kropp. Får tänka ut en plan B.

Published with Blogger-droid v2.0.4