Det är inte så att jag är det minsta upprörd över att jag inom två år förhoppningsvis får det stora nöjet att fira min 40 års dag. Tvärtom, jag känner mig starkare som person och börjar få till mina krav på mig själv vad gäller träning och boende. Men det gör också att jag börjar fundera på vart jag är på väg. Jag vill inte befinna mig i den situationen som min kära mor gör. 67 år och bitter. Bitter på livet, hakar upp sig på alla och hänger sig åt sjukdomar som skydd för att faktiskt behöva ta tag i saker och GÖRA något åt saker. Lättare att sitta hemma, tycka synd om sig själv och skylla på sjukdomen.
Jag vill inte bli sån! Har vissa tendenser till det där... inte så att jag hakar upp mig på sjukdomar men däremot att inte leva livet för att jag är för feg. Jag hänger upp mig på trygghet, män och mat. Fan om jag slutade tänka på vad jag åt, vad som är bäst och bara njuter. Om jag slutade arbeta på ett företag där jag mer eller mindre känner mig hatad (inte av alla) och oönskad, även om det innebär att kasta mig ut i det okända.
Varför kan jag inte helt enkelt bara titta på vad jag vill, bli brandman om det är ngt jag drömt om eller... är inte för gammal! Att ha barn är inte ett hinder.
Vill ha hund, ja men se till att skaffa en då. Du kan fortfarande om ekonomin tillåter åka bort, antingen ta med jycken eller fixa hundvakt. Jycken dör inte av det. Barnet dör inte om hon inte får en ny film varje vecka så länge mamma är nöjd och lycklig och kan göra barnet lycklig och få barnet att känna sig älskad.
Så vad är det då som gör att jag är så jävla feg. Att man ska vara så jävla präglad på sina föräldrar är ju rent skamligt. Bryt dig loss för fan du är snart 40! Du måste inte ha mammas godkännande hela tiden... eller????
Om jag pratar med mor om planer jag har på att starta eget får jag om inte ett jumt svar så ett totalt nedtryckande.
Plan: Öppna secondhand butik (webbaserad och fysisk) för barnkläder.
Kommentar från mor: är det verkligen rätt tillfälle för att starta en butik
min kommentar: nu är det väl verkligen läge att starta en secondhand butik för barnkläder. Folk har inte råd att köpa nytt till barn som växer ur kläderna snabbare än man får hem dem från butiken... Mor suckar
Plan: öppna café
kommentar från mor: men tror du verkligen att någon skulle fika där. Det är väl verkligen inte som går och fikar NU!
min kommentar: fan folk verkar ju inte göra annat än fikar
Plan: catering
kommentar från mor: du laga mat... tillåt mig skratta
min kommentar: varsågod
Plan: sluta arbeta på företaget för jag HATAR det verkligen
kommentar från mor: det är ju ett arbete, jag gick till mitt arbete för jag hade inget val jag hade ju dig.
min kommentar: Men va fan jag är inte du, jag kan inte leva för min dotter på det sättet. Om jag mår skit så är jag en skitmamma. Jag har ju också ständigt och jämt fått höra vad hon har uppoffrat för min skull. Jag bad aldrig om det, så lägg fan inte skulden på mig.
Vill inte att min dotter ska känna att jag lagt mitt liv på hold för att hon finns. Självklart ska jag se till att vi har tak över huvudet och mat på bordet men jag måste väl ändå få vara lycklig också.
"Bakom glädje och skratt kan döljas ett rått, hårt och känslolöst temperament. Men bakom sorgen finns ingenting annat än sorg."
Oscar Wilde
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar