Har ju länge velat om jag ska flytta eller bo kvar. Bestämde mig för att bo kvar, men sedan nysinglade väninnan börjat titta på hus (hon har fått tag i ett och flyttar snart) så har min längtan efter något mer permanent börjat titta upp ur högen med framskjutna beslut. Helst av alt skulle jag vilja flytta från hålan där jag bor, samtidigt så kommer en flytt innebära att jag troligtvis måste avvara vissa saker eftersom jag inte skulle ha råd att köpa ett boende som överenstämmer helt med mina önskemål. Däremot om jag stannar i hålan kan andra krav uppfyllas. Alltså står jag där som åsnan mellan hötapparna och vet fan varken ut eller in.
Min mor trivs inte heller här i hålan, hon flyttade hit enkom för min och min familjs skull, så har hon börjat fundera på om hon inte borde flytta. Hon trivs inte i kommunen, hon trivs inte med sina grannar (alla gör fel i hennes ögon) och hon tycker det är för långt bort.
Igår var vi och tittade på ett seniorboende, dvs människor från 55 och uppåt. Lägenheten var jättefin och ligger betydligt närmre storstan (inte för att det egentligen spelar någon som helst roll eftersom min mor aldrig någonsin åker in till stan) och närmre ett av storstans större centrum. Men hon fick en liten balkong (stor men liten i hennes ögon) och ingen trädgård. Hon älskar att pyssla med blommor och det är väl det som håller henne flytande. Här fanns det bara gräsmattor och buskar runt huset. Mäklaren envisades med att kalla det en trädgård och det var ju så trevligt för de boende att ha denna fantastiska trädgård. Mor och jag tittade på varandra och asgarvade, inte riktigt vad vi kallar trädgård men ja allting är ju relativt.
Men det som irriterade mig mest var hennes kommentar om att det var för lite människor. Hon skulle ju inte se någon alls från sin lägenhet, bortsett från en och annan pensionär som stavgår runt kvarteret. Och det dög ju inte alls.
Människan som ägnar dagarna åt att hata allt från cyklister till barnvagns-mammor, katter och ungdomar och grannar just för att de inkräktar på hennes revir (som sträcker sig långt utanför hennes tomtmark) gnäller nu om att här skulle hon ju inte se någon.
Vi mötte några av de som bodde i huset, ett par i kanske 60-65 års åldern. Så undertecknad tyckte ju det var något postivt att det verkade finnas människor i hennes ålder och inte bara gamla 80-90 åringar. Jo visst svarar modern men tillägger "de har ju bil och kan åka härifrån, de har ju sina liv". Å där drog vi för ridån. Hon blir inte nöjd hur det än är.
Vi skiljdes åt och hon skulle tänka på vad som var viktigt för henne. Ja, hon är fan värre än vad jag är och jag hoppas vid min skapare att jag kan hålla mig från att bli som hon.
"Det finns två tragedier i livet: Antingen får du vad du önskar dig
eller också får du det inte!"
Oscar Wilde
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar