Att bli gammal ...

... är inget man önskar sin värste fiende.

Min mor har det senaste året fallit längre och längre ner i det fördömda hålet som även kallas demens. Som jag ser det och flera inom vården som jag pratat med om saken så beror nog demensen på en kombination av alkoholintag och strok. Mor har haft två strokar och ändå inte slutat dricka och röka. Inte direkt en vinnande kombo. Så nu sitter hon där, en liten trasig docka. 39.5 kg med kläder på fick hon vågen att våga sig upp till igår när distriktssköterskan ville ha en vikt.

Hon har ingen koll, men känner fortfarande igen mig och kan om hon har en bra dag prata om saker och ting som varit. Nutiden har hon sämre koll på.

Igår hade hon lyckats kleta bajs på både sig och flera ställen i lägenheten. Så undertecknad hade inte något annat val än att sanera huset och tanten. Nya kläder inhandlades och tankar på om det här verkligen är rätt malde.

Hon vill inte flytta till något hem säger hon, men samtidigt kan hon inte ha det så här.

Mina känslor är dubbla. Jag tycker synd om henne och vill att hon ska ha det så bra det går. Samtidigt är jag fortfarande bitter och förbannad på henne. Hon har, som den alkoholist hon är, alltid valt alkoholen framför mig, sig själv och livet. Efter första stroken valde hon ofta bort den hjälp hon blev erbjuden. Varför? Ja det vet hon nog inte ens själv. Men som alkoholist är man alltid ett offer och ingen vill en väl. Alltså har jag låtit kärringen vara och hoppats att livet skulle göra sitt. Men nu ramlar hon tillbaka ner i mitt knä och jag måste återigen ta hand om henne. Jag fick ta hand om henne hela min barndom och jag kan ärligt säga att jag VILL FAN INTE ta hand om henne igen.

Hon har sig själv att skylla.

Men så kan man inte resonera. Inte som en sann människa, då ska man ta hand om och hjälpa andra.

Så jag vet inte vad jag ska göra. Pratar med sjukvården, hemtjänsten och biståndshandläggare och försöker göra det bästa av situationen. Men det hjälper ju inte till att hon bor kvar i Långt-bort-i-fan och det tar för lång tid och för mycket av mina krafter att åka dit.

Till råga på allt så har min far, den frånvarande, drabbats av en aggressiv hjärntumör. Den går inte att bota eller ta bort. Man kan bara hoppas att den svarar på cellgifterna och tillväxttakten på så sätt saktas ner. Överlevnadsstatistiken säger 3%. Även här har jag dubbla känslor. Sorg över att min pappa ska dö. Sorg över att jag inte fått lära känna honom på riktigt. Sorg över all skit som kommit från vår relation. Likgiltighet. Han har aldrig varit en del av mitt liv och det kommer alltså inte påverkas speciellt mycket den dagen har kastar in handduken. Och ändå denna sorg.

Mamma fyller 74 i sommar och pappa är 75. Min mormor är 96 och fortfarande friskas i familjen.

Vet inte vilket ben jag ska stå på?! Samtidigt har jag ett äktenskap att vårda en dotter att älska och fostra och dessutom min egen hälsa att leva med. Vad eller vem är viktigast?!