Dagen då Murphy inte tagit sovmorgon

Det här är absolut den värsta dagen på det ännu så länge inte så gamla året. Torsdagen den 19 februari kommer gå till historien som dagen då Murphy regerade.

Det första som händer är att jag inte får till den dyra frisyren, löshåret ligger inte snyggt och jag svor eder, som inte ens lämpar sig för härdade öron, över min frisör som fått storhetsvansinne. En halv timme senare ger jag upp och åker till arbetet. På vägen dit sätter jag på mobilen och nås av ett meddelande från loverboy att han hittat en annan och det nu är slut (för vilken gång i ordningen behöver vi inte gå in på)... mitt inte så stabila jag börjar genast snyfta och jag känner att jag helst av allt vill gå i idé och inte vakna förrän till hösten.



Därefter sitter jag i en massa möten, totalt värdelösa och ointressanta. Hinner bli ledsen igen på grund av en bitsk tantalura som slänger dumma kommentarer omkring sig när jag frågar om det är ok att jag kommer lite senare till ett möte vi ska ha. Men jag biter ihop och slänger i mig maten och går till mötet. Därefter säger jag vad jag tycker om mötet till bitska tanten och hon blir lite spak. måste visa var skåpet ska stå.



Till slut har så är dagen slut och jag kan hoppa in i bilen och krusa (läs tokköra) till stan för att ta bort morrhåren och "the unibrow" därefter en japansk middag med väninna för att snacka om de korkade y-kromosomerna och de korkade egon vi är .

Snickaren som är hemma i lägenheten och färdigställer den garderob som jag väntat på sedan december ringer och säger att han är klar.


När man ser det så här så skulle man ju kunna tro att dagen slutade bättre än den började men tro mig, det vore inte mitt liv om det inte tog en ny vändning.

Först under middagen, tur man inte var på dejt, så börjar jag plötsligt blöda näsblod. Så resten av middagen (vi hade som tur ätit upp och snackade bara skit) satt jag vid bordet med en papperstuss uppkörd i näsan. Wow snacka sexig.



Sen kommer jag hem och glatt öppnar jag dörren för att se hur min nya garderob ser ut. finn fem fel





Jajust de... spegeldörren som jag beställde finns inte där. Ringer snickaren och jajustja. Oj det hade han ju inte tänkt på. Men det var ju sant jag ville ju ha en spegeldörr. Så kontentan av det hela är att jag inte får min garderob färdig trots allt. Upptäcker att jag måste dammsuga över allt eftersom han i egenhet av snickare totalt har glömt bort att man faktiskt städar efter sig, och därefter trampat runt med smutsiga skor över allt, så jag tänder över allt för att se. När det är klart sätter jag på torktumlaren för att torka handdukarna som jag tvättat under dagen.



Går till datorn för att blogga lite om min fantastiska dag. Plötsligt slocknar lamporna i köket och torktumlarn tystnar. Lyser gör det fortfarande i hallen, vardagsrum och badrum. Jag kommer ihåg att snickarn berättade att han lyckats få en rejäl kyss när han skulle kapa en elsladd, han hittade inte proppskåpet och han meddelande mig att en propp gått. Så jag tar fram trappstolen och börjar mitt sökande efter vilken propp som kan ha gått. Ingen!!! Så jag går in i köket och tittar lite extra. Kylen och frysen lyser. Bra. Spisen!?! Vrider på reglagen, inget händer med spisen men nu tänds lamporna, micron sätter igång och torktumlarn sätter igång igen. Jag kan säga att jag stänger av spisen snabbare än kvickt. Provar igen med samma resultat.

Ringer till snickaren igen och han blir lite svettig där i andra luren, funderar på om han kan ha lyckats borra i någon ledning men nä han tror att det rör sig om att en huvudpropp har gått. Så jag ringer vår fastighetsansvarige och han kommer som den röde riddaren och löser problemet (passar på att se var och hur man går till väga, kan vara bra att veta eftersom jag är med i styrelsen och har nyckel till rummet)

Går hem, bloggar och vill passa på och tacka för dessa otrolig goda kakor som nästan lyckades rädda en i övrigt rätt kass dag, Pepperidge Farm Chocolate Chunk. Försvinnande goda.

"Livet är för viktigt för att tas seriöst"

Oscar Wilde

Ångervecka

Det sägs att man inte ångrar det man gjort, bara det man inte gjort. Den senaste tiden har jag funderat mycket på det här med att göra det som känns rätt och inte bara det som anses vara rätt. Rätt utbildning, rätt arbete, rätt vänner och rätt åsikter. Jag slår mig ofta på bröstet och tuppar mig av stolthet att jag minsann säger det jag tycker och står för det. Till viss del har jag rätt i detta påstående men om jag ska vara fullkomligt ärligt fungerar det bara på en del av mitt liv, nämligen arbetslivet. Här har jag inga som helst problem att tala om för chefen att kollegorna slöar, spelar dataspel samtidigt som de gnäller om att de har så mycket att göra och andra saker som rör mitt inre behov av struktur till vansinne. Här borde jag kanske ibland lägga band på mig men jag går stolt i fronten för min enmansparad och tutar i luren för min egen storslagenhet att minsann inte vara någon annan än den jag är. Inte ändra mig för att passa in, om det så innebär att jag är ensam. Fast helt ensam är jag inte, jag samlar mina beundrare i små grupper snarare än som stora drivor. De som gillar mig mest är nog uteslutande av manligt kön men jag tror nog att det finns en och annan x-kromosomare som nog uppskattar den jag är även på jobbet. Men privat är det så mycket svårare för här är det helt plötsligt känslor med i spelet. På jobbet bryr jag mig inte om de andra i gruppen inte tycker om mig, jag ligger inte sömnlös på natten. Men när det gäller att säga till vänner/familj och andra nära och kära vad som verkligen känns, då blir det farligt. Tänk om han/hon inte längre tycker om mig!?! Fasa. Med ärlighet i vänskap kan vänskapen råka i gungning och ofta väljer jag att ta den feges väg ut genom att inte kämpa för min egen vilja. Ibland för att jag ser att jag får ut mer av att vara vännen "till lags" än att kämpa som ett odjur för att få personen att helt plötsligt inse att vi är två. Ärlighet i kärlek är ännu farligare men kanske ännu viktigare. Ångrar mig djupt att jag inte tagit tillfällena i akt att tala om för kärleken vad han faktiskt betyder för mig. Men likförbannat vågar jag inte. Rädslan för att förlora något som finns är större än chansen att få mer. Vid ett flertal tillfällen har loverboy frågat vad jag tycker. Men när jag pressat honom har han backat och nonchalant sagt att det spelar ingen roll. Nu är det ju inget jag bara hasplar ur mig så där utan det ska ju vara vid rätt tillfälle och än så länge har det bara varit två sådana tillfällen och dessa har jag låtit gå mig ur händerna. Det ångrar jag! Jag är så rädd att förlora de få tillfällen då jag faktiskt får vara nära honom, rädd att förlora det lilla vi har. Jag vågar därför inte ta språnget och se vad som kan komma av det. Troligtvis springer han bara åt andra hållet, upplyser mig om att jag faktiskt är SÅÅÅ mycket äldre och att det aldrig skulle fungera och sedan skulle jag inte se mer av honom. Men det finns en mikroskopisk chans att han faktiskt skulle bli glad och kanske erkänna sina känslor för mig. Vad skulle hända då?! ÄR det kanske det som skrämmer mig, vad skulle hända om han faktiskt skulle vara karl för sin hatt och säga: "älskade låt oss rymma"!!!

Första dagen på resten av mitt liv

å inget har börjat bra, har just vräkt i mig en halv drömrulltårta... Det var inte ens gott, jo första tuggan men sen vart det bara äckligt. Har inte känt något behov av sötsaker, eller andra onyttigheter under hela konvalecenstiden men nu helt plötsligt efter första dagen på jobbet så sitter det där som en smäck, sötsuget.





Å jag har inte karaktär att stå emot. Fan nu måste jag visa att jag är värd min minimakover... inte äta upp allt de sugit ut... helvetes jävla skit va arg jag blir på mig själv...








tror att pms-häxan är i full färd med att skapa sig ett permanent hem den här gången

Är så jävla arg hela tiden, på jobbet var det en massa jävla puckon som gjort fel och jag fick ägna dagen åt att rätta till saker som de inte skulle lagt sig i över huvud taget











nä dags att börja tänka positivt och bli mer fokuserad på mig.

"Fick man sin ungdom åter skulle man bara göra om sina dårskaper."

Oscar Wilde

Vackra mönster

Så här vackra mönster skapar naturen, helt utan mallar och fuskböcker.

Så vackert så. Skulle kunna stå och bara studera, njuta och förundras...

...om det inte vore för det lilla lilla kruxen att skiten sitter...

på min bil.... helvete det tar ju hur lång tid som helst att skrapa fram rutorna när isen ligger som en hinna. Å vi som var sena redan innan.

"Ingen stor konstnär ser någonsin tingen som de verkligen är.

Gjorde han det skulle han upphöra att vara konstnär."

Oscar Wilde

Total Makeover

Jahaja så har jag nu fallit för frestelsen att köra en "quick-fix". Magen och låren ska få sig en laseromgång och sedan ska det till sommaren vara nytt och fräscht...

Min kära mor tycker att det är totalt onödigt och att jag bara ska skaffa träningskort och börja röra på mig, så ska allt bli bra. Mina lår har jag hatat sedan jag var 13 och slet ut byxorna på insidan av låren på mindre än en månad, sedan dess har jag haft problem med detta. Nu sedan jag gått upp i vikt har det blivit så illa att jag under sommarmånaderna inte kan ha kjol längre eftersom jag får värmeeksem och utslag. Thank heaven for leggings säger jag...

Vet att jag på intet sätt är ensam om detta och jag vet att det nog finns de som har det värre. Men varför ska jag låta detta hindra mig från att må bra med mig själv.

Det är en för tidig 40års present och jag gör det inte för att jag tror att jag kommer träffa mannen i mitt liv. Med tanke på att jag har sex med en 23 årig kille som velat ha mig trots bilringar och kärlekshantag så är det inget som kommer förändras.

Det enda som kommer förändras är jag och förhoppningsvis min känsla för mig själv. Jag trivs inte och jag måste göra något åt det. Dock har jag som krav från mig själv nu när jag lägger ner så mycket på att göra quick-fixen, att jag måste börja träna. Det är ett löfte jag inte tänker bryta. Godismängden har jag också dragit ner på och jag tror att det kan gå.

"Det finns inget mer sällsynt i världen än livet. De flesta människor existerar bara."

Oscar Wilde

Skrämmande barnprogram

Kenny Starfigher eller vad han nu än heter visas nu på Bolibompa och min dotter är helt uppslukad. Vet inte om det är de vidriga varelserna (människor som är elaka och skriker) eller den mörka dunkla miljön som gör att det är så fascinerande.

Hon har i 15 minuter suttit rak i ryggen rakt upp och ner på golvet framför teven. Hennes vanliga intressespann brukar inte räcka mer än 3 minuter. Antingen är det för att det är första gången hon ser skite eller så är det något annat. Jag själv tycker att det är rätt tråkig, allt mörkt människorna är elaka. Är det så att hon är så van vid elakheter och mörker att hon inte bekommer sig det minsta av att titta på det. När hon var bäbis somnade hon allra bäst när fadern och jag grälade som mest, vet tillfällen då vi legat och bråkat för att hon ska somna när fadern gjorde entre och började gorma om någon petites. Efter någon minut hade jag glömt vad jag gjorde i första taget och ett gräl var i full gång. När fadern så med dundrande fötter stegade ut ur rummet kunde jag konstatera att barnet somnat!?! Under graviditeten grälade vi konstant så för henne är det väl ett naturligt stadie.

Men det får mig att fundera över vilken vardag min dotter levt i...?! Och vilken vardag barnen över huvud taget lärt sig leva i för jag är övertygad om att min dotters liv på intet sätt skiljer sig från många andra barns.

Men Kenny Starfighter är en hjälte och uppskattad av barn... något jag inte kan förstå över huvud taget. Men å andra sidan vad såg jag på för barnprogram?! Dessa program tråkar ut dagens barn snabbare än bingolotto får mig att somna så det är väl en generationsfråga...


Undrar om jag börjar bli gammal eller???

"Det är bara det moderna som kan bli omodernt."

Oscar Wilde

2009

Är det en förlängning av föregående år eller kommer jag att verkligen lära mig något av det som hände under 2008. Dra lärdomar och kanske ändra något i mitt liv, så som mina många nyårslöften kommer kräva av mig. Än så länge har jag inte visat att jag har för avsikt att bryta något av mina mönster men jag antar att det krävs mer än att klockan slår 00 och det blir ett nytt år. Ingen magisk varelse kom och gav mig lösningen på alla mina problem, ändra något i mitt sätt att se på saker eller tog över och gjorde om mig till den förträffliga varelse jag önskar att jag kunde bli.

Jag säger att jag är nöjd med mig själv och det stämmer till stor del. Men i viss hänseenden är jag totalt värdelös och det gäller äta och träna. Måste lära mig äta rätt och börja träna igen. Längtar faktiskt efter att ha träningsvärk igen... så nu jävlar i min lådda är det dags.

Hade tänkt skriva något djupsinnig och förståndigt men efter en dag med Fröken Kaos är hjärnan helt död och det enda den duger till är att springa runt i WoW-landet och döda saker. Inget speciellt tänkande behövs, bortsett från att klura ut hur den förbenade kartan fungerar, och man slipper en massa andra tankar.

"Fick man sin ungdom åter skulle man bara göra om sina dårskaper."

Oscar Wilde