eller något sånt... det är väl så man ska känna när man vaknar på morgonen och tvingas lämna sömnens härliga värld där man slipper från så mycket av det verklige världen har att erbjuda. Tyvärr kan jag inte uppbåda den känslan hur jag än försöker, vissa dagar ser jag en liten ljusning någonstans men inser att det som så ofta är en hägring.
Är hjärtligt trött på människor, varför kan man inte behandla varandra som man vill bli behandlad själv? Varför är det bara ett fint orspråk som man gärna svänger sig med utan att tänka på vad det faktiskt innebär. Många av de man stöter på i sin vardag säger sig äga egenskaper som vid en närmare syning av sömmarna visar sig enbart vara ett önsketänkande. De har anammat tanken på att om man tänker på något tillräckligt länge och tror på något tillräckligt starkt blir det sanning. På arbetet gör man det man måste för att komma dit man ska, om man så ljuger och beter sig som ett svin mot någon annan är det av underordnad betydelse huvudsaken är ju att JAG får som jag vill.
I privatlivet har det med vissa människor en tendens att bli liknande beteenden, jag tänker ofta att jag ska bli en mer social typ, att jag avundas de som har många vänner men inser vid en närmare titt att sånna vänner vill jag inte ha. Vill inte ha vänner som snackar skit om mig med varandra när jag inte är där. Då har jag hellre få men nära vänner som jag faktiskt litar på, de säger till mig vad de tycker istället. Ärligt rakt och ibland lite jobbigt men hellre det
Sitter av mitt livstidsstraff utan möjlighet till benådning eller strafflindring.
Låter kanske lite deprimerande men så känns det nu, varje dag är den andra lik och det mest upphetsande händelsen är när fikatanterna har bakat på fredagarna och man får ännu en kulinarisk upplevelse. I övrigt rullar allt på. Vet att jag frågat det förut och jag gör det igen... ÄR DET SÅ HÄR DET ÄR TÄNKT ATT VARA???
"Iam a hazard to myself
Dont let me get me...
Doctor doctor wount you please prescribe me something,
a day in a life of someone else...
Dont let me get me..."
Pink - Dont let me get me
söndag, september 21, 2008
tisdag, september 16, 2008
Trotsåldern
Jag är i trotsåldern.
Jag vägrar kategoriskt att göra något som jag säger åt mig.
Det går inte att resonera med mig och om jag inte får som jag vill tjurar jag på rummet och pratar inte med mig på jättelänge.
På pinjävulskap gör jag just det jag lovat mig själv att jag inte ska göra. Bara för att...!
Att hanskas med en förvuxen tonåring med 37årtrots är inte en barnlek
Jag vägrar kategoriskt att göra något som jag säger åt mig.
Det går inte att resonera med mig och om jag inte får som jag vill tjurar jag på rummet och pratar inte med mig på jättelänge.
På pinjävulskap gör jag just det jag lovat mig själv att jag inte ska göra. Bara för att...!
Att hanskas med en förvuxen tonåring med 37årtrots är inte en barnlek
"Att alltid vara en smula barn, det är att vara riktigt vuxen."
Jevgenij Jevtusjenko
torsdag, augusti 14, 2008
Vardagsliv
I skrivandes stund ligger dotra och sover, hon har haft en dag full med roliga saker (hoppas jag) hon var hos mormor medan undertecknad var på intervju sedan cyklade vi till innelekpalatset som hon älskar mer än något annat.
Den här veckan har hon fått stilla sitt sociala sinne eftersom vi faktiskt har umgåtts med vänner. I tisdags åkte vi till en vän som jag lärde känna under en av de mer eller mindre obligatoriska föräldraträffarna på BVC (barnavårdscentralen) så hennes dotter är lika gammal som fröken löken. De har inte sett varandra på över sex månader och ändå fann de varandra efter bara några minuter och försvann ut i lekstugan för att leka. Vi vuxna satte oss i skuggan, slogs med getingar och åt muffins. Det är defintivt en av fördelarna med att hon börjar bli större, man måste inte sitta på golvet bredvid och se till att barnen roar sig utan de kan ha kul utan oss. Underbart.
Sen i går åkte vi och hälsade på en av mina barndomsvänner, som tillsammans med sin man har bestämt sig för att befolka jorden ensamma, de har i dagsläget 3 barn och redan börjar funderingar på en 4 komma. Men först om några år kanske. Även här försvann fröken löken efter bara en kort introduktion med de två äldsta barnen (sonen 5 och dottern snart 3) bebisen 6 månader fick stanna hos oss vuxna medan vi satt och babblade i köket.
jag har känt mig mycket mer harmonisk (även om jag ibland känt att det blir för mycket, jag vill sitta och bara vara tyst) men det är faktiskt trevligt med andra människor, i alla fall de människor som jag tycker om och som faktiskt gillar mig.
Den här veckan har hon fått stilla sitt sociala sinne eftersom vi faktiskt har umgåtts med vänner. I tisdags åkte vi till en vän som jag lärde känna under en av de mer eller mindre obligatoriska föräldraträffarna på BVC (barnavårdscentralen) så hennes dotter är lika gammal som fröken löken. De har inte sett varandra på över sex månader och ändå fann de varandra efter bara några minuter och försvann ut i lekstugan för att leka. Vi vuxna satte oss i skuggan, slogs med getingar och åt muffins. Det är defintivt en av fördelarna med att hon börjar bli större, man måste inte sitta på golvet bredvid och se till att barnen roar sig utan de kan ha kul utan oss. Underbart.
Sen i går åkte vi och hälsade på en av mina barndomsvänner, som tillsammans med sin man har bestämt sig för att befolka jorden ensamma, de har i dagsläget 3 barn och redan börjar funderingar på en 4 komma. Men först om några år kanske. Även här försvann fröken löken efter bara en kort introduktion med de två äldsta barnen (sonen 5 och dottern snart 3) bebisen 6 månader fick stanna hos oss vuxna medan vi satt och babblade i köket.
jag har känt mig mycket mer harmonisk (även om jag ibland känt att det blir för mycket, jag vill sitta och bara vara tyst) men det är faktiskt trevligt med andra människor, i alla fall de människor som jag tycker om och som faktiskt gillar mig.
söndag, augusti 03, 2008
Ensamhet
Något jag trivs med och gärna uppsöker. Men ibland blir den väldigt påtaglig.
Som efter en trevlig dejt när man återvänder hem till sitt tysta och ensamma hem. Då kommer den krypande, ensamheten. Väggarna känns trånga och hemmet obeboerligt. Det är då tankarna på vad livet går ut på kommer och det kan ju inte påstås att det gör livet direkt lättare att leva eller över huvud taget roligare.
Borde verkligen inte tänka på det här sättet. Men i dag är avlämningsdag, fadern kom och hämtade en överlycklig fröken kaos på eftermiddagen och kvar lämnades undertecknad med både sorg och lättnad i magen. Sorgen över att vara skild från barnet som ju trots 3 årstrots är älskad. Lättnad över att inte längre behöva leva upp till kravet från en annan människa. Just nu har jag nog med att leva upp till mina egna krav, å dem kan jag alltid döva med lite mat eller ännu hellre godis.
Konstaterade i eftermiddags att jag är nog inte ämnad att vara sambo, ska nog om jag lyckas hitta någon bara vara särbo. Enklast att ha mitt eget dit jag kan dra mig när jag vill vara ensam, få göra vad jag vill när jag vill. Bara träffas när man är på rätt humör eller har behovet. Är det väldigt egoistiskt att vilja ha det så?! Är det meningen att man ska lära sig leva med någon annan för att på så sätt utvecklas?! I mitt fall har det ju tyvärr visat sig att jag inte utvecklas utan snarare stannar upp i min utveckling för jag anpassar mig i det yttersta för att passa in i min älskades liv och drömmar. Vill inte ha det så, det gagnar ingen, varken mig eller den jag älskar. Men om man är ärlig mot sig själv är det att betraktas som egoistiskt och en icke-bra egenskap???
Som efter en trevlig dejt när man återvänder hem till sitt tysta och ensamma hem. Då kommer den krypande, ensamheten. Väggarna känns trånga och hemmet obeboerligt. Det är då tankarna på vad livet går ut på kommer och det kan ju inte påstås att det gör livet direkt lättare att leva eller över huvud taget roligare.
Borde verkligen inte tänka på det här sättet. Men i dag är avlämningsdag, fadern kom och hämtade en överlycklig fröken kaos på eftermiddagen och kvar lämnades undertecknad med både sorg och lättnad i magen. Sorgen över att vara skild från barnet som ju trots 3 årstrots är älskad. Lättnad över att inte längre behöva leva upp till kravet från en annan människa. Just nu har jag nog med att leva upp till mina egna krav, å dem kan jag alltid döva med lite mat eller ännu hellre godis.
Konstaterade i eftermiddags att jag är nog inte ämnad att vara sambo, ska nog om jag lyckas hitta någon bara vara särbo. Enklast att ha mitt eget dit jag kan dra mig när jag vill vara ensam, få göra vad jag vill när jag vill. Bara träffas när man är på rätt humör eller har behovet. Är det väldigt egoistiskt att vilja ha det så?! Är det meningen att man ska lära sig leva med någon annan för att på så sätt utvecklas?! I mitt fall har det ju tyvärr visat sig att jag inte utvecklas utan snarare stannar upp i min utveckling för jag anpassar mig i det yttersta för att passa in i min älskades liv och drömmar. Vill inte ha det så, det gagnar ingen, varken mig eller den jag älskar. Men om man är ärlig mot sig själv är det att betraktas som egoistiskt och en icke-bra egenskap???
"Folk som bara lever för sitt nöjes skull är vanligtvis ogifta."
Oscar Wilde
lördag, juli 26, 2008
Ännu en dag i värmens tid
Och det har resulterat i att vi har spenderat dagen på stranden igen, fast jag känner myrorna krypa i byxorna bara jag närmar mig badplatsen. Men fröken kaos är nöjd och glad och det gör mig glad.
Däremot så blev jag lite beklämd kanske utan någon som helst anledning. Jag satt på bryggan och tittade på när fröken kaos härjade vid strandkanten. Av någon anledning var det några lite större flickor som började komma närmare och närmare med sin luftmadrass och efter ett tag började de prata med mig. Efter att ha gått igenom vad alla inblandade heter, både i för och efternamn började en av flickorna (en femåring) att klättra och klänga på mig, hon ville i det närmaste in under mina kläder dvs min bikini och hon ville nästan inte släppa mig när en något svartsjuk liten fröken kaos kom för att befästa att jag minsann var hennes mamma.
Till slut hade jag hela skocken ungar, fyra till antalet runt mig och vi ägnade oss åt vattensplatter som fick resterande av badgästerna att titta både skeptiskt och med förundran i blicken. Men femåringen fortsatte vara nära. Märkte att hon var likadan mot kvinnan hon var där med, säkert ett av de andra barnens mamma. Kan inte låta bli att fundera över vad det är som gör att ett barn söker närhet och uppmärksamhet från totala främlingar på det här sättet. Det var nästan så det var otäckt så nära skulle hon vara.
Är det så att vi vuxna inte hinner med att ens ge våra barn det absolut nödvändigaste (bortsett från mat och kläder) närhet och kärlek?! Skrämmande tanke.
Däremot så blev jag lite beklämd kanske utan någon som helst anledning. Jag satt på bryggan och tittade på när fröken kaos härjade vid strandkanten. Av någon anledning var det några lite större flickor som började komma närmare och närmare med sin luftmadrass och efter ett tag började de prata med mig. Efter att ha gått igenom vad alla inblandade heter, både i för och efternamn började en av flickorna (en femåring) att klättra och klänga på mig, hon ville i det närmaste in under mina kläder dvs min bikini och hon ville nästan inte släppa mig när en något svartsjuk liten fröken kaos kom för att befästa att jag minsann var hennes mamma.
Till slut hade jag hela skocken ungar, fyra till antalet runt mig och vi ägnade oss åt vattensplatter som fick resterande av badgästerna att titta både skeptiskt och med förundran i blicken. Men femåringen fortsatte vara nära. Märkte att hon var likadan mot kvinnan hon var där med, säkert ett av de andra barnens mamma. Kan inte låta bli att fundera över vad det är som gör att ett barn söker närhet och uppmärksamhet från totala främlingar på det här sättet. Det var nästan så det var otäckt så nära skulle hon vara.
Är det så att vi vuxna inte hinner med att ens ge våra barn det absolut nödvändigaste (bortsett från mat och kläder) närhet och kärlek?! Skrämmande tanke.
"Det bästa sättet att göra barn snälla är att göra dem lyckliga."
Oscar Wilde
fredag, juli 25, 2008
Badgudar och badlik
När så sommaren når våra nordliga breddgrader slänger vi av oss kläderna och beter oss på ett rätt underligt sätt. Vi visar mer hud än nöden kräver i tid och otid. En sak att vi sitter i minimala badkläder på stranden men när jag går i affären betackar jag mig för att behöva titta in i ett blekfett hårigt bröst med "manboobs" som hänger likt taxöron över buken eller bli bländad av en stor gungande deg med en sträng av hår som letar sig ner i de kakigröna shortsen. Eller varför inte ett lite för litet linne på en lite för stor svettig kvinna.
Å dessutom kommer alla dessa underliga tatueringar fram, jag börjar faktiskt starkt överväga om jag verkligen ska göra min nu i höst. Blir riktigt avtänd när jag ser alla lejon, tribal, nallepuhar och annat folk sätter lite här och där. Jag hoppas ju verkligen att de har en tanke med att sätta till exempel nalle puh i svanken eller göra två tigerhuvuden mellan skulderbladen.
Satt på stranden i dag med fröken kaos och betraktade människorna omkring mig. Stora skränande flockar bleka varelser har letat sig fram och i släptåg har de horder av ungar i olika storlekar. Små bleka gallskrikande övertrötta varelser som kissar i vattenbrynet och slöa tonåringar som tittar under lugg på omgivningen med en utråkad min. Är det sånna här människor som man förväntas vara granne med så inser jag ju att jag inte kommer trivas i ett radhusområde, jag vill inte. Bäst att hitta den där lilla stugan mitt ute i skogen så jag kan få vara mitt mest perfekta jag utan en massa störande element
Det verkar vara idylliskt på ytan, de skrattar skämtar och tråkar varandra på en grannes rättmätiga sätt, familjerna lyser av härlig svensson idyll. Men några timmar senare, när man möter dem i den gråa vardagen (till exempel i matbutiken) hör man gabbet, gnället och ser tröttheten som smugit in i ögonen. Det har slagit mig att trots allt skämtande och skränande är det få som verkligen ler med hela ansiktet. Ögonen är oftast döda, tyvärr ser jag det även i min egen blick när jag ser mig i speglen. Med andra ord är det inte grönare på andra sidan även om det kan se ut så när man sitter och kisar i motljuset.
Å dessutom kommer alla dessa underliga tatueringar fram, jag börjar faktiskt starkt överväga om jag verkligen ska göra min nu i höst. Blir riktigt avtänd när jag ser alla lejon, tribal, nallepuhar och annat folk sätter lite här och där. Jag hoppas ju verkligen att de har en tanke med att sätta till exempel nalle puh i svanken eller göra två tigerhuvuden mellan skulderbladen.
Satt på stranden i dag med fröken kaos och betraktade människorna omkring mig. Stora skränande flockar bleka varelser har letat sig fram och i släptåg har de horder av ungar i olika storlekar. Små bleka gallskrikande övertrötta varelser som kissar i vattenbrynet och slöa tonåringar som tittar under lugg på omgivningen med en utråkad min. Är det sånna här människor som man förväntas vara granne med så inser jag ju att jag inte kommer trivas i ett radhusområde, jag vill inte. Bäst att hitta den där lilla stugan mitt ute i skogen så jag kan få vara mitt mest perfekta jag utan en massa störande element
Det verkar vara idylliskt på ytan, de skrattar skämtar och tråkar varandra på en grannes rättmätiga sätt, familjerna lyser av härlig svensson idyll. Men några timmar senare, när man möter dem i den gråa vardagen (till exempel i matbutiken) hör man gabbet, gnället och ser tröttheten som smugit in i ögonen. Det har slagit mig att trots allt skämtande och skränande är det få som verkligen ler med hela ansiktet. Ögonen är oftast döda, tyvärr ser jag det även i min egen blick när jag ser mig i speglen. Med andra ord är det inte grönare på andra sidan även om det kan se ut så när man sitter och kisar i motljuset.
"Det finns inget mer sällsynt i världen än livet. De flesta människor existerar bara."
Oscar Wilde
tisdag, juli 22, 2008
Hyenor och masshysteri
För någon vecka sedan lyckades jag med konststycket att klampa i klaveret ordentligt. Istället för att hjälpa mig upp har nu traktens hyenor flockats som flugor kring en koskit och hjälper till att trycka mig ännu längre. Trots att jag inte är kvar på brottsplatsen fortsätter hyenorna att skvallra, hitta på och förvränga saker de tror sig veta.
Antingen har de så tråkiga liv eller så är det så oerhört spännande att någon de känner har gjort bort sig så kapitalt så de ser det som sin plikt att fortsätta ta vid och göra skadorna av det gjorda ännu värre.
Är det för att människan är ett flockdjur som det blir så här? Vårt beteende är instinktivt och vi jublar över möjligheten att ge omega-varelsen på tafsen så man själv håller sig på den säkra sidan. Trodde nog att människor är bättre än så, vi skryter ju med att vi är tänkande varelser. Men så fort möjligheten ges tar vår reptilhjärna över och vi hänfaller till djuriskt beteende vilket får till följd att vi mer än gärna sparkar på den som redan ligger.
Antingen har de så tråkiga liv eller så är det så oerhört spännande att någon de känner har gjort bort sig så kapitalt så de ser det som sin plikt att fortsätta ta vid och göra skadorna av det gjorda ännu värre.
Är det för att människan är ett flockdjur som det blir så här? Vårt beteende är instinktivt och vi jublar över möjligheten att ge omega-varelsen på tafsen så man själv håller sig på den säkra sidan. Trodde nog att människor är bättre än så, vi skryter ju med att vi är tänkande varelser. Men så fort möjligheten ges tar vår reptilhjärna över och vi hänfaller till djuriskt beteende vilket får till följd att vi mer än gärna sparkar på den som redan ligger.
"I självförebråelsen ligger en utsökt njutning. I och med att man klandrar sig själv, anser man att andra har förlorat rätten att klandra en."
Oscar Wilde
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)