Snipp snapp snut...

Så var sagan slut... Men ändå inte.

Lämnade precis in Odågan och Byrackan hos veterinären. De ska bli av med vissa kroppsdelar. Sånna de inte använder i alla fall. 

De förstår inget utan var mest förgrymmade över att frukosten uteblev. 

Yaiks

Kanske ska jag se det positivt och se det dom ett bevis på att jag inte fungerar normalt. Men jag blir mest bekymrad.

Min hjärna är enkelspårig. Den lägger en sak, EN sak, på minnet. Då skulle man kunna dra den helt felaktiga slutsatsen att jag kommer ihåg det första jag la på minnet. Men oj va man bedrar sig om man drar den slutsatsen. Nä serrö funkar inte alls så. Tvärtemot många andra platser som förordar sist-in-först-ut tillämpar min hjärna principen först-in-först-ut.

Då frågar sig vän av ordning varför jag då inte använder den fantastiska lilla kalender som kommer med varje smart fån idag. Det hjälper inte. Är man enkelspårig så är man.

I morse mejlade jag den arbetspsykolog jag ska träffa på AF för att komma fram till vad undertecad ska ägna resten av sitt yrkesverksamma liv åt. Jag undrade när vi skulle träffas, jag vet att vi bokade in en tid men kunde inte se den i kalendern. Någon timme senare ringer herr Manchester och undrar var jag är?! Tydligen skulle jag vara på en helt anan plats än vår altan med paddan i knät. Det slumpade sig så att det var idag vi hade vårt lilla möte. Ops! Lite rätt rodnande tittar jag i kalendern och jodå det ligger inlagt att jag skulle träffa mänskan idag. Ridå!

Ny tid bokades om några veckor, och jag som ville få igång det här så vi kommer någon vart. Suck.

Att jag så kapitalet missade beror på två faktorer bortsett från min hjärnfunktion. Det är för det första att mannen heter likadant som Drasuten, vilket gör att min hjärna helt enkelt lägger den till handlingen som mindre "viktigt". För det andra var idag onsdag vikt till dusch av hundar inför kastreringen i morgon. Det har min enfaldiga hjärna fokuserat på och därför lagt den är andra "oviktiga" händelsen på slaskhögen. Jag kan bara fokusera på en sak i taget. Strålande!

Karma

Blocket är en fantastisk uppfinning! Tänk att kunna bli av med sina gamla prylar och samtidigt tjäna en slant. Tänk att kunna hitta just det där du letat och vill ha/behöver och det till en billig peng. Det är briljant i sin enkelhet. Det är super. Eller!?

Det vore super om det inte vore för en enda liten detalj.

Människorna som säljer prylarna. Det är ju inte riktigt juste att dra alla över en kam men när idioterna utgör regeln och inte undantaget så börjar i alla fall jag misströsta och gör denna generalisering utan att rodna nämnvärt.

Det är ofta man ringer/smsar/mejlar på en annons bara för att mötas av antingen ingen reaktion över huvud taget eller med svaret att varan är såld. Såld sedan länge dessutom, vilket säljaren glatt och obekymrat upplyser. På frågan varför annonsen fortfarande är kvar kan man få svaret "äh jag orkade inte ta bort den" eller den mer hjärnblödsframkallande varianten "den försvinner av sig själv om två månader"!! Hur tänkte du där??

Men det som förvånar och skrämmer mig mest är avsaknaden av heder, ärlighet och vanligt sunt bonnförnuft. Det har hänt att man själv lägger ut en vara till försäljning och ivrigt väntar på första kontakten. När så en potentionell köpare tar kontakt jublar man och high-fivar sig själv i smyg. Affären sluts med en muntlig eller skriftlig överenskommelse. Sen försvinner köparen. Eftersom jag tillhör de få hederliga så har annonsen redan plockats bort och nu sitter jag här med mitt ärliga arsle på pottkanten. Några svordomar och svavelosande eder senare görs proceduren om och nu har man turen att få skiten såld.

Mest snopen blir jag ändå när jag tror mig ha kommit överens med en säljare och ska få det där jag absolut behöver men sen står där utan. Då tappar jag faktiskt tron på att det finns ärliga människor.
Två dagsfärska exempel på det sistnämda.

Drasuten har sedan i mitten av förra veckan haft ögonen på en liten bil. Kontakt etablerades, pris fastslogs och i helgen verkade allt gå i land. Tid för överlämning bestämdes och allt var Go. Men så ringer telefonen kl 23 dagen innan avlämningsdag och säljaren uppger att han fått ett nytt bud, en hel tusenlapp mer, som han inte kan avstå. Så där ja. Tydligen gäller inte ett muntligt avtal och den där Mammon lockar och pockar så ljuvligt att man helt glömmer det där lilla ordet heder.

Nästa affär som inte ens blev en tummetott var en annons som undertecknad hittade endast några minuter efter att den lagts upp på Blocket. Eftersom jag själv hatar att ringa så tvingade jag Drasuten, som ändå var den som skulle få hämta grejerna. Det rörde sig om ölandssten den här gången. De bortskänktes och även om vi kanske inte har ett skriande behov av just sagda sten finns plats för dem i trädgården och gratis är alltid gott. Sagt och gjort Drasuten ringde, stenarna fanns kvar och det bestämdes att vi skulle hämta i helgen. Säljaren var lite orolig att vi inte skulle dyka upp men Drasuten lugnade henne. De la på och kvinnan smsade över sin adress. En timme senare får vi ett nytt sms där hon nu meddelar att hon just fått ett bud på 500:- och blir av med dem i morgon, hon kan bara inte tacka nej. Så där ja... Det dök upp pengar och genast är en redan gjord överenskommelse glömd och inte sörjd. Inte av någon annan än undertecknad som faktiskt såg fram emot att få fixa till gången i kökslandet och även stigen till brevlådan en gång för alla.

Må karma roa sig med er så lägger jag er till samlingen av idioter som passerar i mitt liv. En samling som blir högre och högre för var dag som går.

Kritiskt läge

Man blir inte miljonär när man är sjukskriven.

Det hjälper inte heller att man har en förmåga att tröstshoppa, lyxshoppa och vardagsshoppa mest hela tiden för att få tiden att gå.

Just nu är det inte bara plånboken som gapar tom. Bankkontona gapar skrämmande tomt och jag känner mig instängd. Den känslan kommer varje gång jag inte kan köpa saker bara för att jag vill. Utan jag måste tänka mig noga för. Hatar det. Hatar känslan av att inte kunna leva det liv jag vill.

Vissa dagar är det så illa att jag till och med överväger att börja arbeta heltid bara för att få ordning på ekonomin. Även om jag vet att min kropp på intet sätt skulle hantera det på ett bra sätt. Men att inte ha råd stressar mig. Att se alla mina resurser och buffertar totalt uttömda stressar mig sjukt mycket. Stress är som vi alla vet inte bra för kroppen. För en med fibro blir det ännu jävligare.

Så vad gör jag då? Äta kan jag inte för jag är fast besluten att få bort de extra kilona jag samlat på mig. Annars hade det varit ett perfekt alternativ. Nä men det går ju inte så jag shoppar!! Shoppar!?! Hur tänker jag där? Det är i inte så att jag tecknar microlån eller annat skit men jag ser till att tömma kontona på allt.

Hatar mig själv när jag gör så här. Fick hjälp av mamsen med kastreringen av grabbarna fluff vilket var tur.

Att det ska vara så svårt att rätta mun efter matsäck!

Teflonminne

Vad ska man säga när man inte lyckas följa ett recept trots att man läser receptet samtidigt som man lagar maten?

Joråsatt ... Bilen går bra...

Nämen

Kom på en sista sak.

Har under ca ett år funderat på om jag inte skulle anmäla olyckan på det fängslande arbetet Sonjas anser är grunden till min sjukskrivning.

Fotbollen jag fick i huvudet anser jag är orsaken till mitt diskbråck. Alla mina besvär från nacken startade efter incidenten.

Tack vare påtryckningar från nära och kära fick jag så tummen ur. Ringde det fängslande arbetet långt-bort-i-fan men där kammade jag noll. På personalavdelningen blev det stopp direkt och jag skickades vidare till regionkontoret. Efter lite diskussioner och faktainsamlande kom de fram till att det nog var bäst om jag gjorde anmälan själv. Det var ju så länge sen det hände.

Nu är anmälan ifylld och ska med posten idag. Sen kan jag inte göra så mycket mer förrän jag vet var vi landar med den gemensamma kartläggningen som tar ny fart nu i september.

Men om det skulle visa sig att jag inte kan arbeta heltid så kan jag ansöka om livränta (mellanskillnaden mellan det jag får och det jag skulle fått om jag ej råkat ut för olyckan) och lite mer pengar är ju aldrig fel.

Hade jag levt i det stora landet i väst hade jag stämt skiten ur både det fängslande arbetet och det gulröda. Anser att det är på grund av deras behandling av mig som jag stressade sönder mig och därmed utvecklade fibromyalgi.

Men nu bor jag i det fantastiska landet lagom och då gäller det att använda de medel vi har för att leva väl.

Kasta loss

Efter mitt misslyckade försök på hösten 2012 att gå en skrivkurs på distans har jag nu hittat en ny.

Lite dyrare men än så länge har kvinnan som håller i kursen visat sig vara en positiv överraskning.
Sen får vi se vad kursen ger. Den börjar den 3 september och är 8 veckor lång.

Ska bli spännande.