Höstlov

På smärtrehab existerar inte höstlov utan det är fullt upp. Sista veckan dock vilket inte undertecknad gråter över. 

Fr kaos är nu överlämnad till farmor där hon ska tillbringa de sista tre dagarna på lovet. Hon var superglad över att hon skulle dit så lovet är räddat för alla inblandade. 

Idag var också sista gruppträffen i smärtrehab. Som vanligt blev det stressigt då jag och fr kaos förlorade oss i LegoBatmans förtrollade spelvärld och kom iväg lite senare än tänkt. Till min xsvärmors förtvivlan kunde jag inte stanna och prata den här gången heller. Hundar skulle ut och vägen genom stan är full av bilar. 

Kombinerade promenerandet med lite social närvaro med bästaste Lupa och hennes yrväder. Los vovvos uppförde sig exemplariskt och det var trevligt för alla inblandade (talar för vår flock, men hoppas det var ömsesidigt). 

Tack kära du för att du klädde på dig igen och vallade lantisarna trots er långpromenad. 

Sen in i bilen och vidare genom stan till sjukhuset för gruppen. Slängde i mig en hamburgare i farten och sladdade in lagom för att hinna kissa innan cirkeln började. Fick sova en kvart eftersom det var liggande medveten närvaro. Hur medvetet närvarande man är när man sover har jag ingen susning om men sjukgymnasten säger att det är ok. Så jag snarkar vidare. 

Det var som sagt sista gången vi träffades alla fyra och även om jag gärna velat fråga snyggingen tidigare så har jag bangar ur men nu kom kvinnan jag haft svårast för med sitt telefonnummer på en lapp. Genast föreslog jag att vi kunde adda på det stora fejset och nya lappar producerades. Vet med mig själv att jag inte kommer ringa. Men fejset kollar jag dagligen. 

Nu är jag hemma. Middagen är inhandlad. Funderar på att tända en brasa. Drasuten är ute på äventyr och kommer när han kommer. Båda ungarna är borta. Så bara jag och djuren behöver stå ut med varandra. 

Halva sekel

Är en ansenlig mängd år när man tänker efter på saken.

Idag fyller min högst älskade make just ett halvt sekel. 

Detta ska vi fira och eftersom undertecknad inte är frisk någonstans i huvudet skulle vi absolut inte köpa det som ska inmundigas. Ånä, det ska undertecknad själv göra.

Nu har jag kommit fram gilla att jag inte längre är kapabel att göra dylika saker. Stress fungerar inte längre som en drivmotor utan som bromskloss.

Igår fick jag åka två gånger och stödhandla. Idag åkte jag en sista gång, trodde jag ja, för att även lördagsmiddagen som födelsedagsbarnet beställt skulle vara genomförbar.

Men hur jag än skriver listor och kollar, dubbelkollar och till och med trippelkollar saknas det ändå någott vitalt. 

Tack vare min dyskalkyli, dvs sifferblindhet, har jag alltid haft svårt att beräkna mängder och se om saker räcker eller inte. Det gör att jag överkalkylerar och det finns så det räcker till ett mindre flyktingläger. Men nu har jag verkligen nollkoll! Tre smörgåstårtor är gjorda och tre olika sorters långpannekakor men ändå oroar jag mig för att det inte ska räcka. De ser ju så små ut. Om det inte vore för den helt kraschade ekonomin hade utan tvekan gjort en fjärde tårta, just in case. Så ångest delux härjar. 

Sen fixar jag inte stressen på ett mer konkret sätt än totalt hjärnsläpp. Kroppen protesterar högvilt och det är knappt styrfart på kärringen. Men. Ingen tid för återhämtning, skulle behöva flera dagar, så nu är det städning och färdigställande av tårtor som står på schemat. Har jag tur kanske jag hinner lägga mig ner en kvart innan gästerna börjar anlända.

Det är öppet hus och de inbjudna får komma när de vill mellan fyra och åtta. Eftersom det är vanlig arbetsdag för de flesta antar jag att det kommer vara rätt lugnt fram till klockan sex. Totalt blir vi ungefär sjugosex om alla som tackat ja kommer. Så här i efterhand känns det dumt att jag inte stod på mig och krävde att det skulle bli på lördagen istället. Då hade folk kommit lite mer utspritt, nu kommer de komma i en klump, en sen klump dessutom. Men Drasuten ville prompt fira på sin dag och dessutom ville han ha hela helgen fri, för återhämtning. 

Så nu är det färdigtänkt för den här gången. Klart gamlingen ska firas. Dags att ta tag i saker, så jag kanske kan ta det i lite lugnare tempo än om jag är ute i absolut sista sekunden (som jag brukar).

Nedräkning

Nästan inne på upploppet. Det är två veckor av fyrkantig andning. Pratade med psykologen och berättade om min aversion mot arbetsterapeuten. Vet inte vad det gav men det är ändå skönt att lätta på trycket. 

På fredag är det femtioårsbaluns för Drasuten. Vi ser fram mot lördagen då allt är över och vi haft trevligt. 

Men som alltid är det massor som ska göras. Smörgåstårtor och annat ätbart. Undertecknad vill självklart fixa själv. 

Städningen har Drasuten hand om. Går sådär. Mycket hamnar i en hög som jag tydligen ska städa undan. Ogilla på den. 

I-landsproblem

Idag var det dags för det var annat årliga besök på krossa-boobs-motagningen för fotografering av tvillingarna. 

Med mitt senaste stadsbesök färskt i minnet bokade jag en tid vid kvart i tio för att vara säker på att hinna. Sedan valde jag att åka direkt när jag lämnat fr Laos i skolan, vid åtta. 

Trots en sammanstötning mitt på Essingeleden var jag på plats fyrtio minuter senare. Vilket i sin tur innebar drygt en timme innan bokad tid. 

Hittade även parkering utan några som helst problem, direkt utanför. Efter att ha tänkt igenom mina alternativ, ta en sväng med Los vovvos och miljöträna dem eller helt sonika sitta o bilen och vänta, valde jag ett tredje alternativ. Jag gick in till den trevliga damen i receptionen och berättade om mitt dilemma. Trot om du vill men jag fick en ny tid, fem minuter senare. 

Nu är de fotade både på längden och tvären och jag ska ta mig hem till Wooden igen. 

Kanske köpa en trisslott. 

Huvudvärk

Kan man få av många saker. Just nu ger Odågan och Byrackan mig svår huvudvärk. 

Speciellt Odågan, som bara måste ha något i munnen. Just nu har han tagit en av fr kaos gamla urväxta tröjor och går runt med. Kan leva med det. Kan även leva med att skor, speciellt fr kaos, ligger på alla möjliga ställen förutom i hallen. Även mina tofflor försvinner för att sedan dyka upp på ett relativt osannolikt ställe.

Det jag får huvudvärk och magsår av är att någon av dem, mest troligt Odågan, biter sönder allt möjligt när han är ensammes hemma. Sen är ju inte Byrackan sen att hänga på så jag tror på intet sätt att han är helt oskyldig. Men nu har jag hittat pennor, block och saker jag inte ens kan identifiera varje gång jag kommer hem efter några timmars frånvaro. 

Så nu får de helt enkelt hänga med i bilen. Tur det går mot kallare tider. Då funkar det men sen då? 

Odågan med sin snuttetröja.

Right Said Fred ...

Jomensatte, gårdagen gick över förväntan bra, fr kaos piggnade så klart på sig och hängde med till hanglet där jag skulle få naglarna fixade. Sen hem och terrorisera los vovvos, det är hon expert på.

Idag är det cirkel igen. Förr förra veckan tog jag faktiskt upp mitt dilemma angående hur jag känner med psykologen och arbetsterapeuten. Mot bättre vetande. De sa att de var jätteglada att jag berättat hur jag känner men sen har det bara gått utför. Psykologen frågar saker på ett sätt som från mig tt känna att de kommer "kasta ut" mig från kursen. Hur skulle det se ut? Vad skulle FK säga? 

Så jag jamsar med och överdriver lite, säger att det ger mig saker och att det visst känns givande att gå dit. Det är det inte, inte för fem öre. Men det behåller jag för mig själv. En positiv sak är i alla fall att hittills har jag sluppit göra fler onödiga uppgifter hos arbetsterapeuten. Så något bra kom ut.

Det är bara några veckor kvar, sedan kan jag slänga den här erfarenheten på hyllan. Och det är dags för samordningsförbundet att trolla.

Onsdagsångest

Måndagen har passerat och vi är redan inne på onsdag. Men jag kan inte påstå att det känns bättre. 

Idag har jag dock en ledig dag och den ska jag använda till att fixa naglarna, ta några turer i regnet med los vovvos. Och bara ta hand om mig. Var det tänkt. Nu blev det lite annorlunda eftersom fr kaos är hemma med huvudvärk och illamående (migrän in vardande) så jag får väl vårda henne istället.