Sommar i bilder

Det blev ett akutbesök hos veterinären med Odågan, som nu är en helt ny hund

Hudingektionen på hans bakben krävde att undertecknad tvättade av det varje kväll med specialschampo. 

Maken pysslar om moppen och tog den på en tur i trädgården. 

Hallonbuskarna lockar ... 

... liksom blåbären i skogen. 

Vårt nya favoritbad. Och eftersom vi är morgonpigga som få äger vi stranden den första timmen. 

Hopptornet! Och en badande badkruka. 

Det är väl allt som hänt. Fokus på det positiva!

Sommarlov del två

Det har gått över förväntan bra. Vi har ju haft ett superväder och då går det mycket lättare. 

Vi hittade ett nytt jättehärligt bad, Flatenbadet, där vi tillbringar förmiddagarna. Till och med undertecknad som brukar vara en riktig badkruka har badat. Till och med hoppat från tre meter i hopptornet. Något jag aldrig gjort tidigare. 

Sen hem och då sätter sig barnet framför datorn och spelar ett nytt spel som är sååååå kul. En annan har antingen somnat i hängstolen eller plockat bär. 

Tröttman hänger som en våt yllefilt över mig men så länge jag håller i gång kan jag hålla den stången. Om jag sover på dagen sover jag ännu sämre på natten. Så jag försöker hålla på med något fysiskt tills det är dags att fixa middagen

Den första augusti börjar arbetsträningen. Kanske måste vila lite innan. 

Men först en hel vecka sommarlov. Fr Kaos åker till fadern i morgon och ska vara där i tre veckor. Känns som vanligt både otroligt skönt och fruktansvärt tomt. Som tur är går tiden fort och jag har att göra. 

Massor med bär som bara ber mig plocka dem. Skogen är full med blåbär. Hallonbuskarna levererar och nu är grannarnas (makens exsvärisar) rödavinbärsbuskar redo att plockas. Så vem har tid att arbetsträna. 

Sommarlov

Sedan urminnes tider något man sett fram emot. Så även jag, tror jag. Som vuxen tog man med glädje ut sina semesterdagar utan att egentligen veta vad man skulle göra med dem. Men det var ett oviktigt problem. Fram till barnet anlände. Nu MÅSTE sommarlovet vara innehållsrikt och minnesvärt. Enligt vem undrar du då. 

Enligt det dåliga samvetet. 

Knappt har fr Kaos lämnat skolan så åligger det mig, den oömma modern med en fantasi och ork som en havssköldpadda (tror faktiskt en sådan har både mer fantasi och ork om jag ska vara ärlig) vilket leder till att undertecknad ständigt har dåligt samvete. 

Lutar mig på maken, han besitter lite mer energi oftast, och kan därför ta med fröken på en liten badtur till vårt badställe. 

Själv är jag hemma och tar hand om markservicen som vanligt. För det är ju så att när de andra har semester, får undertecknad det inte. Mat ska fortfarande göras och tvätten sköter inte sig själv. Maken gör andra saker, sånt han inte hinner med när jan arbetar, som att bygga, pyssla om bilar och annat som kräver underhåll. 

Fr kaos sitter klistrad framför dator och den klassiska "du måste gå ut när det är fint väder" hänger som ett stort ogenomträngligt åskmoln över oss. Undertecknad är mer än nöjd, eftersom barnet roar sig utan större inblandning av mig. 

Och här slår det dåliga samvetet in. Med full kraft. Det ska väl ändå hända något roligt på sommarlovet!!!??!

Usch för samvetet. Ibland önskar jag att jag var lite mer easygoing. Men nu är jag ingen annan än jag och jag kommer fortsätta ha dåligt samvete de resterande veckorna som Kaos är med oss. 

Plötsligt händer det ...

... positivt skit!

Kom på för någon månad sedan att jag i början av sjukskrivningen även fick pengar från någon försäkring som mitt företag hade. Kollade lite mer om detta och upptäckte att jag faktiskt hade rätt att få ut mer pengar. Kontaktade förtaget som står för försäkringen och de bad mig skicka in bevis på att jag uppburit sjukpenning. Sagt och gjort.

Några veckor senare kom ett brev med den glada nyheten att de skulle betala ut dryga 31 000 kr till mig (före skatt).

Ett välkommet bidrag till den allt mer sinande kassan (typ öken).

Och eftersom jag inte är den förståndigaste av de dumma så ska jag ge mig själv åtminstone två presenter som kostar en del.

C´os Im Worth it!

Inget sommarjobb

Det blev inget sommarjobb för mig och lika bra är kanske det.

De ringde igår och berättade att jag gjort ett väldigt bra intryck på intervjun och att det varit ett svårt beslut men till sist bestämde de sig för att det var för osäkert att anställa mig. De behöver ha någon som alltid kommer, som inte är sjuk jämt och som man kan lita på.

Jag kan inte låta bli att skratta lite åt detta. Det är väl inget som garanterar att en "fullt friskt" person alltid kommer, aldrig blir sjuk eller kanske ljugit om sina egna kvalitéer. Men orka bry sig.

När en dörr stängs öppnas en annan säger de. Så jag ser med spänning fram mot vad denna dörr kan ha att erbjuda. Är ju i planeringsstadiet att komma ut på praktik/arbetsträning igen. AF ska bara hitta något bra ställe.

Att bli gammal ...

... är inget man önskar sin värste fiende.

Min mor har det senaste året fallit längre och längre ner i det fördömda hålet som även kallas demens. Som jag ser det och flera inom vården som jag pratat med om saken så beror nog demensen på en kombination av alkoholintag och strok. Mor har haft två strokar och ändå inte slutat dricka och röka. Inte direkt en vinnande kombo. Så nu sitter hon där, en liten trasig docka. 39.5 kg med kläder på fick hon vågen att våga sig upp till igår när distriktssköterskan ville ha en vikt.

Hon har ingen koll, men känner fortfarande igen mig och kan om hon har en bra dag prata om saker och ting som varit. Nutiden har hon sämre koll på.

Igår hade hon lyckats kleta bajs på både sig och flera ställen i lägenheten. Så undertecknad hade inte något annat val än att sanera huset och tanten. Nya kläder inhandlades och tankar på om det här verkligen är rätt malde.

Hon vill inte flytta till något hem säger hon, men samtidigt kan hon inte ha det så här.

Mina känslor är dubbla. Jag tycker synd om henne och vill att hon ska ha det så bra det går. Samtidigt är jag fortfarande bitter och förbannad på henne. Hon har, som den alkoholist hon är, alltid valt alkoholen framför mig, sig själv och livet. Efter första stroken valde hon ofta bort den hjälp hon blev erbjuden. Varför? Ja det vet hon nog inte ens själv. Men som alkoholist är man alltid ett offer och ingen vill en väl. Alltså har jag låtit kärringen vara och hoppats att livet skulle göra sitt. Men nu ramlar hon tillbaka ner i mitt knä och jag måste återigen ta hand om henne. Jag fick ta hand om henne hela min barndom och jag kan ärligt säga att jag VILL FAN INTE ta hand om henne igen.

Hon har sig själv att skylla.

Men så kan man inte resonera. Inte som en sann människa, då ska man ta hand om och hjälpa andra.

Så jag vet inte vad jag ska göra. Pratar med sjukvården, hemtjänsten och biståndshandläggare och försöker göra det bästa av situationen. Men det hjälper ju inte till att hon bor kvar i Långt-bort-i-fan och det tar för lång tid och för mycket av mina krafter att åka dit.

Till råga på allt så har min far, den frånvarande, drabbats av en aggressiv hjärntumör. Den går inte att bota eller ta bort. Man kan bara hoppas att den svarar på cellgifterna och tillväxttakten på så sätt saktas ner. Överlevnadsstatistiken säger 3%. Även här har jag dubbla känslor. Sorg över att min pappa ska dö. Sorg över att jag inte fått lära känna honom på riktigt. Sorg över all skit som kommit från vår relation. Likgiltighet. Han har aldrig varit en del av mitt liv och det kommer alltså inte påverkas speciellt mycket den dagen har kastar in handduken. Och ändå denna sorg.

Mamma fyller 74 i sommar och pappa är 75. Min mormor är 96 och fortfarande friskas i familjen.

Vet inte vilket ben jag ska stå på?! Samtidigt har jag ett äktenskap att vårda en dotter att älska och fostra och dessutom min egen hälsa att leva med. Vad eller vem är viktigast?!

När olyckan är framme

Jag har haft hund innan jag skaffade los vovvos. Hört varningar men inte riktigt brytt mig. Skulle väl aldrig hända mina hundar. 

Idag hände det. Det som inte får hända och bara händer på grund av min egen slöhet. 

Har halsband av halvstrypstyp och orkar inte ta av det när hundarna leker. Har funkat förut så varför inte nu liksom. 

Glömde detaljen Odågan. Han älskar att ha saker i munnen. 

De leker i trädgården, efter promenaden. Byrackan ligger på rygg och Odågan biter på honom. Inga konstigheter. 

Odågan biter i Byrackans halsband. Samtidigt fortsätter Byrackan att rulla runt och biter tillbaks. Plötsligt flyger Byrackan upp fly förbannad på Odågan. Ilskan fortsätter och det tar ett tag innan undertecknad fattar att de sitter fast i varandra. 

Kedjan sitter som ett skruvstäd bakom hörntänderna i nederkäken på Odågan. På Byrackan har halsbandet vridits åt så hårt att han inte får luft. 

Båda börjar bli panikslagna och jag dyker in i röran. Försöker bända loss kedjan utan framgång. Läderdelen sitter som berg, jag kan inte få in ett finger mellan den och halsen. 

Det börjar bli kris. Får en snilleblixt och inser att jag måste snurra upp hundarna. Får den store drummeln att stå någorlunda stilla och tar den allt mer påverkade olycksfågeln och kastar runt honom ett varv. 

Som i ett trollslag var de loss och Byrackan skuttar bort, lite omtöcknad och i förvirringen gör han det mest logiska. Bjuder in till lek!?! 

Samtidigt är han lite putt på Odågan och morrar åt honom. Halsbanden avlägsnas och lite mys med olyckorna. Sen busar de en stund. 

Fy fan säger jag. Vilken ångest. 

Så nu ... INGA.HALSBAND!!!