Har nu träffat dr Barsk. Vet inte om jag ska skratta eller gråta.
På min första begäran, att få min problematiska rygg utredd. Ställde han sig först lite tvivlande som vanligt. Någon röntgen av ryggen blir det inte tal om. Det skulle bara leda till att vi skulle sitta där med bilder. Dessutom är det inte något fel på min rygg, mer eller mindre.
Men han kom på att det fanns en klinik i Nacka som var specialiserade på att hjälpa personer med nack-och ryggproblem. Han skulle skicka en remiss. När jag kom hem och kollade visade det sig att det var till den klinik jag bett honom remittera mig men jag fick aldrig något svar från honom då. Nåja, sent ska syndarn vakna. Jag får vara glad för det lilla antar jag.
På den andra förfrågan om ett intyg blev det tvärt nej! Han var mycket animerad i sin förklaring till varför han inte ville göra det. Det tog så lång tid, krävdes så mycket av honom och allt måste skrivas väldigt noga och ha bevis. Så NEJ!! Något sånt kunde han inte tänka sig att göra. Det fanns bara två instanser till vilka han lagligen var tvungen att skriva ett sådant intyg och det var.... wait for it...
Wait for it...
Wait for it...
Arbetsförmedlingen och försäkringskassan. Jag påpekade då lugnt att eftersom det rörde sig om en anmälan till sistnämnda instans så... "Jaha, ja men då är det väl bara för dig att påbörja allt så får de kontakta mig. Så skriver jag ihop något" - var hans svar då *dubbelsuck* Att det ska vara så satans krångligt.
Men jag får väl känna mig nöjd, även om dr Barsk mer än gärna leker djävulens advokat och bara ser problemen.
Sen kom jag på ytterligare en liten begäran. Mediciner. Äter ju 10 citodon om dagen när jag har som jävligare och när jag sa det uppstod ännu en animerad domedagsmonolog. Sen när han lugnat ner sig kom vi fram till att det kanske var dags att se över min medicinering. Tid nästa vecka bokades för diskussion om jag ska gå över till morfin och Alvedon. Kan knappt bärga mig tills dess.
torsdag, augusti 29, 2013
Läget?
Jo tack! Huvudet ner och fötterna upp.
Om 40 min ska jag träffa dr Barsk. Dels ska jag be honom om en remiss till en helryggsröntgen dels ska jag be honom om ett intyg där han styrker arbetsplatsolycksteorin. Vet inte vilket som jag tror minst på.
Han brukar ju vara rätt ointresserad, så jag får väl hoppas på att han har enbart och emfatisk dag.
Om 40 min ska jag träffa dr Barsk. Dels ska jag be honom om en remiss till en helryggsröntgen dels ska jag be honom om ett intyg där han styrker arbetsplatsolycksteorin. Vet inte vilket som jag tror minst på.
Han brukar ju vara rätt ointresserad, så jag får väl hoppas på att han har enbart och emfatisk dag.
tisdag, augusti 27, 2013
Stress
Har alltid varit en person som klarat mycket stress, trivdes bäst under stress och levererade trots stress. Inget, bortsett från tristess, kunde bringa min kick-ass attityd ur balans.
Så är det inte nu längre. Det krävs inte mycket för att jag ska stressa upp mig och må dåligt. Stressen gör att jag glömmer, blir vimsigare och får ont. En sån liten bagatell som att fr Kaos efter en helg hos fadern blir dunderförkyld och pga feber, huvudvärk och snor får stanna hemma från skolan vänder hela min tillvaro upp-å-ner. Inte så mycket att hon är sjuk, det går ju över utan det att mina rutiner, mina planer och mitt lugn förändras. Tokstressad och på dåligt humör, för att min personliga lilla sfär har invaderats.
Till råga på allt får jag sedan dåligt samvete för att jag känner så. Det är ju inte hela världen, egentligen. Det gör ju inte saken bättre.
Första dagen gick bättre än förväntat eftersom fr kaos låg däckad med 39 grader och sov större delen av dagen. Idag däremot är febern borta och hon är mer sig själv. Skönt. Men ändå inte. Det betyder att hon håller låda som vanligt. Pratar bara för pratandets skull. Ska ha min uppmärksamhet hela frickin time. Blir galen. Har saker jag måste göra, saker jag vill göra och saker jag borde göra. Men det går inte. Min hjärna klarar inte av att, som förut, plocka upp en tråd efter att ha blivit avbruten. Min simultankapacitet är i stortsett lika med noll. Vilket i sig också stressar mig, att lära känna sig själv igen och acceptera den nya är svårt. Blir ju inte bättre när jag konstant undervärderar min sjukdom. Jag går på dr Barsks inställning bit ihop och gilla läget.
Men att gilla läget skulle nog behöva innebära att jag lär mig ta med fibromyalgin i beräkningen, liksom mitt diskbråck. Det är saker som påverkar mer än jag erkänner. Eftersom jag är en slav under Jante så anser jag att jag inte är så illa däran, andra har det värre och jag borde alltså kunna göra allt som jag brukar. Tror inte att det faktum att i stort sett alla instanser jag träffat mer eller mindre avskrivit mig som någon annans problem, vilket gör att INGEN bryr sig om att följa upp eller hjälpa, gör det lättare att lära sig leva med en sjukdom.
Jag tillåter mig inte vara sjuk. Jag vägrar erkänna hur illa det är, inte så mycket för att jag vägrar låta sjukdomen ta över, utan mer för att jag blir behandlad av de som borde stötta, som om inget är fel. Enligt dr Barsk är ju diskbråcket så litet så det borde inte påverka. Men äter man maxdos av nervsmärtsmedicin för att kunna använda händerna borde väl det tala sitt eget tydliga språk. Men nä, jag vägrar erkänna.
Samtidigt blir jag ständigt och jämt påmind om att jag måste lära mig leva med min sjukdom. Absolut. Inga problem. Men stötta mig då, avfärda mig inte som en hypokondrisk klimakteriekossa. Låt mig få harva på i min takt utan tvång att komma ut på arbetsmarknaden. Det är inte så att jag inte vill arbeta. Jag klarar det inte. Stor skillnad.
Så är det inte nu längre. Det krävs inte mycket för att jag ska stressa upp mig och må dåligt. Stressen gör att jag glömmer, blir vimsigare och får ont. En sån liten bagatell som att fr Kaos efter en helg hos fadern blir dunderförkyld och pga feber, huvudvärk och snor får stanna hemma från skolan vänder hela min tillvaro upp-å-ner. Inte så mycket att hon är sjuk, det går ju över utan det att mina rutiner, mina planer och mitt lugn förändras. Tokstressad och på dåligt humör, för att min personliga lilla sfär har invaderats.
Till råga på allt får jag sedan dåligt samvete för att jag känner så. Det är ju inte hela världen, egentligen. Det gör ju inte saken bättre.
Första dagen gick bättre än förväntat eftersom fr kaos låg däckad med 39 grader och sov större delen av dagen. Idag däremot är febern borta och hon är mer sig själv. Skönt. Men ändå inte. Det betyder att hon håller låda som vanligt. Pratar bara för pratandets skull. Ska ha min uppmärksamhet hela frickin time. Blir galen. Har saker jag måste göra, saker jag vill göra och saker jag borde göra. Men det går inte. Min hjärna klarar inte av att, som förut, plocka upp en tråd efter att ha blivit avbruten. Min simultankapacitet är i stortsett lika med noll. Vilket i sig också stressar mig, att lära känna sig själv igen och acceptera den nya är svårt. Blir ju inte bättre när jag konstant undervärderar min sjukdom. Jag går på dr Barsks inställning bit ihop och gilla läget.
Men att gilla läget skulle nog behöva innebära att jag lär mig ta med fibromyalgin i beräkningen, liksom mitt diskbråck. Det är saker som påverkar mer än jag erkänner. Eftersom jag är en slav under Jante så anser jag att jag inte är så illa däran, andra har det värre och jag borde alltså kunna göra allt som jag brukar. Tror inte att det faktum att i stort sett alla instanser jag träffat mer eller mindre avskrivit mig som någon annans problem, vilket gör att INGEN bryr sig om att följa upp eller hjälpa, gör det lättare att lära sig leva med en sjukdom.
Jag tillåter mig inte vara sjuk. Jag vägrar erkänna hur illa det är, inte så mycket för att jag vägrar låta sjukdomen ta över, utan mer för att jag blir behandlad av de som borde stötta, som om inget är fel. Enligt dr Barsk är ju diskbråcket så litet så det borde inte påverka. Men äter man maxdos av nervsmärtsmedicin för att kunna använda händerna borde väl det tala sitt eget tydliga språk. Men nä, jag vägrar erkänna.
Samtidigt blir jag ständigt och jämt påmind om att jag måste lära mig leva med min sjukdom. Absolut. Inga problem. Men stötta mig då, avfärda mig inte som en hypokondrisk klimakteriekossa. Låt mig få harva på i min takt utan tvång att komma ut på arbetsmarknaden. Det är inte så att jag inte vill arbeta. Jag klarar det inte. Stor skillnad.
torsdag, augusti 22, 2013
Snipp snapp snut...
Lämnade precis in Odågan och Byrackan hos veterinären. De ska bli av med vissa kroppsdelar. Sånna de inte använder i alla fall.
De förstår inget utan var mest förgrymmade över att frukosten uteblev.
onsdag, augusti 21, 2013
Yaiks
Kanske ska jag se det positivt och se det dom ett bevis på att jag inte fungerar normalt. Men jag blir mest bekymrad.
Min hjärna är enkelspårig. Den lägger en sak, EN sak, på minnet. Då skulle man kunna dra den helt felaktiga slutsatsen att jag kommer ihåg det första jag la på minnet. Men oj va man bedrar sig om man drar den slutsatsen. Nä serrö funkar inte alls så. Tvärtemot många andra platser som förordar sist-in-först-ut tillämpar min hjärna principen först-in-först-ut.
Då frågar sig vän av ordning varför jag då inte använder den fantastiska lilla kalender som kommer med varje smart fån idag. Det hjälper inte. Är man enkelspårig så är man.
I morse mejlade jag den arbetspsykolog jag ska träffa på AF för att komma fram till vad undertecad ska ägna resten av sitt yrkesverksamma liv åt. Jag undrade när vi skulle träffas, jag vet att vi bokade in en tid men kunde inte se den i kalendern. Någon timme senare ringer herr Manchester och undrar var jag är?! Tydligen skulle jag vara på en helt anan plats än vår altan med paddan i knät. Det slumpade sig så att det var idag vi hade vårt lilla möte. Ops! Lite rätt rodnande tittar jag i kalendern och jodå det ligger inlagt att jag skulle träffa mänskan idag. Ridå!
Ny tid bokades om några veckor, och jag som ville få igång det här så vi kommer någon vart. Suck.
Att jag så kapitalet missade beror på två faktorer bortsett från min hjärnfunktion. Det är för det första att mannen heter likadant som Drasuten, vilket gör att min hjärna helt enkelt lägger den till handlingen som mindre "viktigt". För det andra var idag onsdag vikt till dusch av hundar inför kastreringen i morgon. Det har min enfaldiga hjärna fokuserat på och därför lagt den är andra "oviktiga" händelsen på slaskhögen. Jag kan bara fokusera på en sak i taget. Strålande!
Min hjärna är enkelspårig. Den lägger en sak, EN sak, på minnet. Då skulle man kunna dra den helt felaktiga slutsatsen att jag kommer ihåg det första jag la på minnet. Men oj va man bedrar sig om man drar den slutsatsen. Nä serrö funkar inte alls så. Tvärtemot många andra platser som förordar sist-in-först-ut tillämpar min hjärna principen först-in-först-ut.
Då frågar sig vän av ordning varför jag då inte använder den fantastiska lilla kalender som kommer med varje smart fån idag. Det hjälper inte. Är man enkelspårig så är man.
I morse mejlade jag den arbetspsykolog jag ska träffa på AF för att komma fram till vad undertecad ska ägna resten av sitt yrkesverksamma liv åt. Jag undrade när vi skulle träffas, jag vet att vi bokade in en tid men kunde inte se den i kalendern. Någon timme senare ringer herr Manchester och undrar var jag är?! Tydligen skulle jag vara på en helt anan plats än vår altan med paddan i knät. Det slumpade sig så att det var idag vi hade vårt lilla möte. Ops! Lite rätt rodnande tittar jag i kalendern och jodå det ligger inlagt att jag skulle träffa mänskan idag. Ridå!
Ny tid bokades om några veckor, och jag som ville få igång det här så vi kommer någon vart. Suck.
Att jag så kapitalet missade beror på två faktorer bortsett från min hjärnfunktion. Det är för det första att mannen heter likadant som Drasuten, vilket gör att min hjärna helt enkelt lägger den till handlingen som mindre "viktigt". För det andra var idag onsdag vikt till dusch av hundar inför kastreringen i morgon. Det har min enfaldiga hjärna fokuserat på och därför lagt den är andra "oviktiga" händelsen på slaskhögen. Jag kan bara fokusera på en sak i taget. Strålande!
Karma
Blocket är en fantastisk uppfinning! Tänk att kunna bli av med sina gamla prylar och samtidigt tjäna en slant. Tänk att kunna hitta just det där du letat och vill ha/behöver och det till en billig peng. Det är briljant i sin enkelhet. Det är super. Eller!?
Det vore super om det inte vore för en enda liten detalj.
Människorna som säljer prylarna. Det är ju inte riktigt juste att dra alla över en kam men när idioterna utgör regeln och inte undantaget så börjar i alla fall jag misströsta och gör denna generalisering utan att rodna nämnvärt.
Det är ofta man ringer/smsar/mejlar på en annons bara för att mötas av antingen ingen reaktion över huvud taget eller med svaret att varan är såld. Såld sedan länge dessutom, vilket säljaren glatt och obekymrat upplyser. På frågan varför annonsen fortfarande är kvar kan man få svaret "äh jag orkade inte ta bort den" eller den mer hjärnblödsframkallande varianten "den försvinner av sig själv om två månader"!! Hur tänkte du där??
Men det som förvånar och skrämmer mig mest är avsaknaden av heder, ärlighet och vanligt sunt bonnförnuft. Det har hänt att man själv lägger ut en vara till försäljning och ivrigt väntar på första kontakten. När så en potentionell köpare tar kontakt jublar man och high-fivar sig själv i smyg. Affären sluts med en muntlig eller skriftlig överenskommelse. Sen försvinner köparen. Eftersom jag tillhör de få hederliga så har annonsen redan plockats bort och nu sitter jag här med mitt ärliga arsle på pottkanten. Några svordomar och svavelosande eder senare görs proceduren om och nu har man turen att få skiten såld.
Mest snopen blir jag ändå när jag tror mig ha kommit överens med en säljare och ska få det där jag absolut behöver men sen står där utan. Då tappar jag faktiskt tron på att det finns ärliga människor.
Två dagsfärska exempel på det sistnämda.
Drasuten har sedan i mitten av förra veckan haft ögonen på en liten bil. Kontakt etablerades, pris fastslogs och i helgen verkade allt gå i land. Tid för överlämning bestämdes och allt var Go. Men så ringer telefonen kl 23 dagen innan avlämningsdag och säljaren uppger att han fått ett nytt bud, en hel tusenlapp mer, som han inte kan avstå. Så där ja. Tydligen gäller inte ett muntligt avtal och den där Mammon lockar och pockar så ljuvligt att man helt glömmer det där lilla ordet heder.
Nästa affär som inte ens blev en tummetott var en annons som undertecknad hittade endast några minuter efter att den lagts upp på Blocket. Eftersom jag själv hatar att ringa så tvingade jag Drasuten, som ändå var den som skulle få hämta grejerna. Det rörde sig om ölandssten den här gången. De bortskänktes och även om vi kanske inte har ett skriande behov av just sagda sten finns plats för dem i trädgården och gratis är alltid gott. Sagt och gjort Drasuten ringde, stenarna fanns kvar och det bestämdes att vi skulle hämta i helgen. Säljaren var lite orolig att vi inte skulle dyka upp men Drasuten lugnade henne. De la på och kvinnan smsade över sin adress. En timme senare får vi ett nytt sms där hon nu meddelar att hon just fått ett bud på 500:- och blir av med dem i morgon, hon kan bara inte tacka nej. Så där ja... Det dök upp pengar och genast är en redan gjord överenskommelse glömd och inte sörjd. Inte av någon annan än undertecknad som faktiskt såg fram emot att få fixa till gången i kökslandet och även stigen till brevlådan en gång för alla.
Må karma roa sig med er så lägger jag er till samlingen av idioter som passerar i mitt liv. En samling som blir högre och högre för var dag som går.
Det vore super om det inte vore för en enda liten detalj.
Människorna som säljer prylarna. Det är ju inte riktigt juste att dra alla över en kam men när idioterna utgör regeln och inte undantaget så börjar i alla fall jag misströsta och gör denna generalisering utan att rodna nämnvärt.
Det är ofta man ringer/smsar/mejlar på en annons bara för att mötas av antingen ingen reaktion över huvud taget eller med svaret att varan är såld. Såld sedan länge dessutom, vilket säljaren glatt och obekymrat upplyser. På frågan varför annonsen fortfarande är kvar kan man få svaret "äh jag orkade inte ta bort den" eller den mer hjärnblödsframkallande varianten "den försvinner av sig själv om två månader"!! Hur tänkte du där??
Men det som förvånar och skrämmer mig mest är avsaknaden av heder, ärlighet och vanligt sunt bonnförnuft. Det har hänt att man själv lägger ut en vara till försäljning och ivrigt väntar på första kontakten. När så en potentionell köpare tar kontakt jublar man och high-fivar sig själv i smyg. Affären sluts med en muntlig eller skriftlig överenskommelse. Sen försvinner köparen. Eftersom jag tillhör de få hederliga så har annonsen redan plockats bort och nu sitter jag här med mitt ärliga arsle på pottkanten. Några svordomar och svavelosande eder senare görs proceduren om och nu har man turen att få skiten såld.
Mest snopen blir jag ändå när jag tror mig ha kommit överens med en säljare och ska få det där jag absolut behöver men sen står där utan. Då tappar jag faktiskt tron på att det finns ärliga människor.
Två dagsfärska exempel på det sistnämda.
Drasuten har sedan i mitten av förra veckan haft ögonen på en liten bil. Kontakt etablerades, pris fastslogs och i helgen verkade allt gå i land. Tid för överlämning bestämdes och allt var Go. Men så ringer telefonen kl 23 dagen innan avlämningsdag och säljaren uppger att han fått ett nytt bud, en hel tusenlapp mer, som han inte kan avstå. Så där ja. Tydligen gäller inte ett muntligt avtal och den där Mammon lockar och pockar så ljuvligt att man helt glömmer det där lilla ordet heder.
Nästa affär som inte ens blev en tummetott var en annons som undertecknad hittade endast några minuter efter att den lagts upp på Blocket. Eftersom jag själv hatar att ringa så tvingade jag Drasuten, som ändå var den som skulle få hämta grejerna. Det rörde sig om ölandssten den här gången. De bortskänktes och även om vi kanske inte har ett skriande behov av just sagda sten finns plats för dem i trädgården och gratis är alltid gott. Sagt och gjort Drasuten ringde, stenarna fanns kvar och det bestämdes att vi skulle hämta i helgen. Säljaren var lite orolig att vi inte skulle dyka upp men Drasuten lugnade henne. De la på och kvinnan smsade över sin adress. En timme senare får vi ett nytt sms där hon nu meddelar att hon just fått ett bud på 500:- och blir av med dem i morgon, hon kan bara inte tacka nej. Så där ja... Det dök upp pengar och genast är en redan gjord överenskommelse glömd och inte sörjd. Inte av någon annan än undertecknad som faktiskt såg fram emot att få fixa till gången i kökslandet och även stigen till brevlådan en gång för alla.
Må karma roa sig med er så lägger jag er till samlingen av idioter som passerar i mitt liv. En samling som blir högre och högre för var dag som går.
tisdag, augusti 20, 2013
Kritiskt läge
Man blir inte miljonär när man är sjukskriven.
Det hjälper inte heller att man har en förmåga att tröstshoppa, lyxshoppa och vardagsshoppa mest hela tiden för att få tiden att gå.
Just nu är det inte bara plånboken som gapar tom. Bankkontona gapar skrämmande tomt och jag känner mig instängd. Den känslan kommer varje gång jag inte kan köpa saker bara för att jag vill. Utan jag måste tänka mig noga för. Hatar det. Hatar känslan av att inte kunna leva det liv jag vill.
Vissa dagar är det så illa att jag till och med överväger att börja arbeta heltid bara för att få ordning på ekonomin. Även om jag vet att min kropp på intet sätt skulle hantera det på ett bra sätt. Men att inte ha råd stressar mig. Att se alla mina resurser och buffertar totalt uttömda stressar mig sjukt mycket. Stress är som vi alla vet inte bra för kroppen. För en med fibro blir det ännu jävligare.
Så vad gör jag då? Äta kan jag inte för jag är fast besluten att få bort de extra kilona jag samlat på mig. Annars hade det varit ett perfekt alternativ. Nä men det går ju inte så jag shoppar!! Shoppar!?! Hur tänker jag där? Det är i inte så att jag tecknar microlån eller annat skit men jag ser till att tömma kontona på allt.
Hatar mig själv när jag gör så här. Fick hjälp av mamsen med kastreringen av grabbarna fluff vilket var tur.
Att det ska vara så svårt att rätta mun efter matsäck!
Det hjälper inte heller att man har en förmåga att tröstshoppa, lyxshoppa och vardagsshoppa mest hela tiden för att få tiden att gå.
Just nu är det inte bara plånboken som gapar tom. Bankkontona gapar skrämmande tomt och jag känner mig instängd. Den känslan kommer varje gång jag inte kan köpa saker bara för att jag vill. Utan jag måste tänka mig noga för. Hatar det. Hatar känslan av att inte kunna leva det liv jag vill.
Vissa dagar är det så illa att jag till och med överväger att börja arbeta heltid bara för att få ordning på ekonomin. Även om jag vet att min kropp på intet sätt skulle hantera det på ett bra sätt. Men att inte ha råd stressar mig. Att se alla mina resurser och buffertar totalt uttömda stressar mig sjukt mycket. Stress är som vi alla vet inte bra för kroppen. För en med fibro blir det ännu jävligare.
Så vad gör jag då? Äta kan jag inte för jag är fast besluten att få bort de extra kilona jag samlat på mig. Annars hade det varit ett perfekt alternativ. Nä men det går ju inte så jag shoppar!! Shoppar!?! Hur tänker jag där? Det är i inte så att jag tecknar microlån eller annat skit men jag ser till att tömma kontona på allt.
Hatar mig själv när jag gör så här. Fick hjälp av mamsen med kastreringen av grabbarna fluff vilket var tur.
Att det ska vara så svårt att rätta mun efter matsäck!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)